Smear campaigne - människor talar om dig, när de inte längre har privilegiet att tala med dig.

Er relation har tagit slut. Det var ditt beslut att gå vidare, söka något annat eller bara vara själv. Anledningarna var den där smygande känslan av att vara tillsammans med någon som inte sätter dig främst eller relationen kunde utvecklas på ett sunt vis. Kanske hände något? En brist på respekt oavsett vad det var. Du bestämde dig i alla fall för att din egen tid var för värdefull för att slösa på en individ som inte tog till sig vad som behövde förändras och hade förmåga till förändring. Det spelar ingen roll hur länge ni var tillsammans. Om det var en kort relation eller en längre. En kort tid med en person som visar tecken på manipulation och bristande förmågor kan göra lika stor skada som en längre tid med densamma. Tiden är inte den viktiga aspekten, åtminstone inte ur det perspektiv jag skriver om i det här inlägget. Du har i alla fall tagit dig ur det hela. Du har stängt dörren bakom dig. Du ser ingen återvändo med den här personen och det var svårt nog att ta sig ur det för du kände kanske skuld, blev guilttrippad eller på annat vis utsattes för problematiskt beteende före du kunde lämna. I vissa fall kanske det blev en urartad händelse som gjorde att allting tog slut eller på annat vis gjorde att beslutet togs gemensamt. Det kan även handla om en relation till en vän eller familjemedlem, arbetskollega eller andra sorters relationer som en gång var nära men sedan gjorde du ett val att gå vidare. 

Kanske rör ni er i samma kretsar eller skaffat er gemensamma vänner. Kanske blev hens vänner dina vänner och vice versa. Kanske träffade han eller hon din familj (vi är inte könsfixerade här i bloggen, problematiskt och manipulativt beteende ligger hos båda könen) eller arbetskamrater. Det fanns i alla fall andra människor i relation till er. 

Begreppet smear campaigne betyder att en person som är på något vis sårad eller oförrättad vill tala illa om dig inför andra. Personen har inte längre tillgång till dig, men vill på något vis ändå skada dig och ditt sociala rykte eller vända historien till sin egen fördel. Det kan vara riktigt trashigt eller mer subtilt. Dolken och syftet finns där för att sättas in där det gör som mest ont och där du inte kan påverka så mycket för att inte framstå som galen eller som det finns en sanning i det som framförs. Personen har inte tillgång till dig, men har tillgång till att väcka skeptism och misskreditera ditt rykte. 

När du inleder en ny relation med en manipulativ person som har narcissistiska tendenser finns alltid något som avslöjar personen. Oftast hur hen talar om sitt förflutna. Du märker att det inte finns något eller väldigt litet ansvarstagande för att det tog slut dem emellan. Personen tvekar inte inför att tala illa om sin tidigare partner ofta ur ett perspektiv hur synd det var om personen som blev så utsatt och väldigt lite om varför det blev så på ett sätt som känns begripligt, så är sannolikheten väldigt stor att det här kommer sägas om dig också när det tar slut mellan er. 

Ofta talas det illa om den tidigare partnern på ett sätt som känns lätt obekvämt där du hålls i en slags jämförelse med dina fördelar som lyfter och överväger den andra personens negativa kvalitéer. Så som: "Min förra sambo Karin gjorde si eller så, men det är så skönt med dig för du gör ju inte alls som Karin..." Du kärleksbombas till att tro att du är så mycket bättre än den tidigare relationen och om det är din första relation med en narcissist så köper du rakt av det som håller på att ske. Du förstår också att det som hänt med din tidigare relationen nu presenteras för dig som en slags varning inför vad som är tolererbart och vad som inte är det av narcissisten. Du blir validerad och den andra personen blir kastad under en buss. Ganska snart kommer det här även vändas till din nackdel. Du vet bara inte om det ännu. 

Runt en narcissist/manipulatör finns alltid människor som köper personens charm eller utsatthet beroende på vilken sorts narcissist vi har att göra med. Det kan vara narcissisten med offerkoftan som är så drabbad av allting som sker, men någonstans ändå aldrig verkar ta ansvar för något i sitt eget liv. Livet bara händer. Alla människor är ute efter personen i dess egna ögon, men på samma gång finns det inget som helst ansvarstagande eller empati för andra människor från narcissisten. Personen är bara hårt drabbad och suger ut energi, pengar eller vad det må vara från andra människor. Personen förstår inte varför välden är så grym mot personen när människor börjar ställa krav. Alla krav är alltid ouppnåeliga och det finns så många svar, ursäkter, och framförallt  inför varje potentiell lösning du kommer med, finns alltid ett problem. Läs den meningen igen. Å igen. Inte sällan är den här personen också drabbad av andra sorters problem så som alkohol/narkotika missbruk, drabbad av någon sorts grundsjukdom som andra mer stoiska människor hanterar i tysthet med respekt inför sig själva. Narcissisten och manipulatörer driver det här som ett ess i rockärmen där personen är så drabbad och låter alla få veta för att nyttja det till sin fördel. Givetvis är det förlagt med skam och tabu att ifrågasätta en drabbad person och det är ungefär det här som narcissisten redan räknat ut för sin egen del. Personen använder andras motvilja att prata om problematiken och sitt tillkortakommande kallt genom livet. Det kan vara en diagnos eller ett tillstånd, eller en faktisk sjukdom. Det som sker är att personen ofta håller det här som ett skynke framför sig till varför personen inte kan ta ansvar och skapa förändring i sitt eget liv. Att man försökt, men det går inte. Som ett barn som sätter sig på rumpan på marken och bara skriker. Vägrar flytta sig. Därmed är den dörren stängd för alltid och möjlighet till förändring kommer aldrig ske och du är en elak människa som ställer krav, som vill glänta på dörren i all välmening för att någonstans få fram personens fulla potential till förbättring eller ansvarstagande. I de situationerna är det lätt att personen blossar upp i full ilska eftersom du ryckt bort skynket som är dess försvar och istället kommer med ett problem till varje lösning, eftersom personen känner sig blottad. Du blir därmed utestängd eller bortvald eftersom du såg igenom personen. För en tid eller för alltid. 

En annan sorts narcissist är den person som är motsatsen till offerkoftan, där allting går så himla bra och du når aldrig riktigt fram emotionellt till personen bakom fasader av diplom, materiella ting och välgång. Personen håller alla på en armlängds avstånd i vad som sker. Kanske var personen ändå lite grann öppen med dig i relationen med det som var sårbart, men nu när relationen är slut så måste narcissisten täppa till alla hål som potentiellt kan skada eller krackelera dess image. Framförallt var den här personen inte snäll mot dig och behandlade dig illa men till skillnad från ovanstående personlighetstyp finns det ingen sjukdom eller diagnos att gömma sig bakom. Tvärtom skulle personen som säkerligen besitter många diagnoser ur Cluster B skalan aldrig någonsin erkänna det. Personen talar då gärna med andra om dina egna tillkortakommanden och då kanske mer subtilt än vad offerkoftan gör för ältandet finns inte. Du är bara raderad, avpolletterad och om ni syntes tillsammans i sociala medier så är det nu helt borta. Möjligen kan personen spela på att du var hänsynslös som lämnde en sådan framgångsrik person som bara "ville se till ditt bästa." 

Så när den här narcissisten pratar med andra och verkar "öppna upp" lyssnar allmänheten. Eftersom personen är så fåordig i övrigt och ytan är så perfekt, så blir det också en större tilltro till sanningen hos dem som vill höra vilken dålig person du var. Ofta använder sig den här personen också en del av sanningen och det blir svårt för dig att rättfärdiga dig själv när det står emot en del som faktiskt är sant och där annat är helt galet fel. Alla har givetvis sin egen upplevelse av sanningen, men den här sortens narcissist är mer subtil i sitt kränkande och mer svår att ha att göra med eftersom allt som är våld är inbakat i så mycket där du inte riktigt kan se skogen för alla träd. Du vet att din känsla varit en hård knut i magen, att vilja stå upp för dig själv och att du närmast lagt skuld på dig själv i situationer som urartat fullständigt. Men ändå har du inte rakt ut kunnat formulera vad som är fel eller vad som hänt. 

Människorna som får till sig information som är ofördelaktig om dig är oftast dem du bryr dig om. Om personen inte kan skada dig på plats eller direkt, så väljer personen att skada dig indirekt genom att sätta frågetecken i huvudet på andra människor som står dig nära eller är viktiga för dig. Det här kan även gälla i relationer där det finns barn med i bilden. Ett onyanserat ifrågasättande som låter trovärdigt, men som landar i att göra ner dig som person och där du får veta det genom andra. Begreppet flying monkeys är ett välkänt begrepp inom narcissism. Det är de människor som gör narcissistens tjänster åt personen för sin egen vinning. Människor som du tror är på din sida, men som sedan går direkt till narcissisten för att tala illa om dig, skvallra eller misskreditera dig på något vis. Undanhålla information är lika illa som att faktiskt ge information.

En arbetsplats kan ha den här dynamiken eller inom en familj. Personerna runt omkring narcissisten som gör såhär kan antingen vara medvetna om sitt beteende, eller sitta i ett medberoende till narcissisten där de av rädsla eller på annat vis inte förstår bättre. En person som kränker, slår dig eller på annat vis har gjort dig illa på ett eller annat vis och får medhåll eller sympatier från andra är ett sådant exempel på flying monkeys. De tar inte aktivt ställning ifrån personen. De väljer att se på vad som sker med dig och kanske dina barn, men tar inte själva ett ställningstagande. De är lika toxic som narcissisten. De är lika medberoende till det våld som sker, som den faktiska förövaren. De har inte din rygg eller förmågan till ansvarstagande när något går fel. De vill inte ha stålkastarljuset på sig och väljer hellre tystnad eller väljer bort dig till förmån för den som så uppenbart gjort fel. Det skapar en lika stor dissonans och osäkerhet hos dig som att faktiskt bli utsatt. De människor du litade på gick inte att lita på. De människor som du trodde stod i din ringhörna var ingen solid vägg att luta sig mot, utan de gick narcissistens ärenden eller på andra sätt svek dig när du behövde dem. 

En person som väljer att stanna kvar med en människa som gjort andra illa är inte att lita på. Det spelar ingen roll att personen själv inte lyft slöjan till insikt eller vad som sker, men personen är inte säker för dig. Det är ingen person du ska anförtro dig åt eller på annat sätt hoppas ska finnas där för dig. Du är mer trygg i din egen ensamhet än tillsammans med någon som du inte vet var du har eller kan lita på fullt ut. Det betyder inte att du måste öppet konfrontera personen för det kommer aldrig sluta väl, för om personen är så investerad i narcissisten så kommer du plötsligt ha två fiender. Det är bättre att du långsamt fasar ut dig själv ur relationen eller noterar vad du ser för att avsluta det helt. Det är okej att bara från en dag till en annan avsluta relationer med människor som är i relation till någon som skadat dig eller gjort dig illa. Du har inga som helst skyldigheter av lojalitet gentemot dem. 

Det kan också vara så att de så kallade flying monkeys är satta att spana på dig för att hämta information till narcissisten. Det här gäller kanske sociala medier. Släktingar som hänger kvar trots uppbrott för att rapportera vad som pågår i ditt liv, trots att du tagit bort narcissisten ur ditt flöde. Det kan också vara att de är satta att försöka få dig komma tillbaka till narcissisten. Bjuda in till att ni ska "prata ut" eller på annat vis lura dig till platser där narcissisten sedan väntar eller viskar påminnelse om det goda hos narcissisten som gör att du mjuknar. Där ditt val att lämna inte längre blir så tydligt. Där du faller tillbaka. En flying monkey kan med andra ord ställa till by proxy stor skada i ditt liv. Genom att behålla personen i ditt liv, låter du för alltid en dörr stå öppen till narcissisten. 

 

Låt människor tro vad dem vill om dig. Vad andra tror om dig har inget med dig att göra. Det är den simpla sanningen. De lever inte ditt liv eller är på den nivån där de förstår varför du gjort de val du gjort i ditt liv för att överleva. Alla begår misstag. Narcissisten förlorar sitt grepp om dig när du inte försöker stå upp för vad som sägs om dig eller bekämpa de rykten som florerar. Narcissisten vill förstöra ditt rykte, men din karaktär är det som avgör hur andra ser dig i förlängningen. Ditt rykte är vad andra tror om dig, din karaktär är den du är. Du behöver bara lägga ditt engagemang att bevara din goda karaktär. Satsa på att bygga upp din egen styrka, din egen karaktär. Ofta handlar det om att du från början var överlägsen den här personen och det blir en påminnelse den dagen du lämnar utan att sänka dig till personens nivå, för likt krabbor i en hink så vill narcissisten dra ner dig igen. Låt inte det hända. Rykten kan vara jobbiga att hantera och det kan vara att du blir utesluten ur en gemenskap vilket självklart gör ont, men det finns inget längre där för dig i den gemenskapen. Om narcissisten skadar dig och vänder sig till din arbetsplats till exempel med felaktiga uttalanden eller rena lögner, ja då är konsekvenserna givetvis större. Det blir ju en påverkan inte bara på din sociala kompetens, ditt privata liv blottas till allas betraktelse men också att din ekonomi och framtida referens kan påverkas. Det är bättre då att villigt säga om det finns minsta sanning i det som förtäljs om dig, att stå för det. Inte skapa oro eller panik, utan villigt erkänna att du kanske har något du behöver jobba på och att du har att göra med en människa i ditt liv som är villig att skapa oreda i ditt liv och nu är det här en konsekvens av det. Håll dig lugn och sitt ner i båten. Öppenhet och ärlighet är det som alltid i alla stunder väger mer än att försöka rädda en situation genom att fly eller på annat vis gå in i något kompromissande med en destruktiv person. Om narcissisten finns på ditt arbete eller rent av är din arbetsgivare, är ju såklart situationen en annan. Facket kanske kan hjälpa, men ibland är det långt mycket bättre att skynda långsamt och inse att det är bättre för mig själv att undvika en konflikt i det här läget för det skulle slå tillbaka hårdare och helt enkelt bara lämna det sjunkande skeppet. Eller agera låg affektivt tills du funnit människor som lyssnar på dig eller hitta en annan lösning. Agera i affekt och vilja svara på tal är lätt att känna, men sällan så bra i förlängningen. Du måste svälja ditt förtret och tänka strategiskt. 

En smear campaigne kan också ske i relation till en vårdnadstvist. Det är kanske det allra svåraste. Det kan bli så illa att du är på väg att förlora dina barn till följd av att en narcissist (den andra föräldern) nyttjar allting till sin fördel och använder barnen som en del av sitt spel. Talar illa om dig framför dem och skapar en känsla av att de måste välja genom manipulation. Det är en otroligt svår situation att sitta i eftersom barn inte har full kapacitet att se saker för vad det är. Ofta är den manipulativa också väldigt snäll och insmickrande för barnet eller andra närstående för att du ska framstå som instabil. Det viktiga i det här läget är dokumentation. Spela in konversationer, polisanmäl om det behövs, kontakta Kriscentrum som finns gratis för rådgivning i varje kommun genom Socialförvaltningen. Skriv upp exakt tid och datum när saker och ting sagts för att om det blir en rättslig efterföljd så måste du se organiserad ut. Du måste ha allting i ordning. Det bästa är om du antecknar det som sker i ett block som du förvarar utanför ditt hem där manipulatören inte får tag på det. Här är det också så otroligt viktigt att veta vem som står på din sida och vem som är villig att lyssna på narcissisten. Många kanske ser saken för vad den är och öppet ger dig medhåll i stunden, men sedan inte vågar eller vill vittna till din fördel. Andra ser vinning av narcissisten till sin egen fördel och skvallrar hur du är som förälder till din nackdel. Barnen kanske också vänds mot dig där de inte vågar eller kan stå emot den andra föräldern. Det är då viktigt, så otroligt viktigt att inte ta det personligt och förstå att ditt barn är också utsatt för det som är våld i nära relation. Jag skriver det i varje inlägg för det kan aldrig upprepas tillräckligt - våld i nära relation behöver inte vara fysiska slag. Våld i nära relation är och kan vara emotionellt, ekonomiskt, psykiskt och sexuellt. Det spelar ingen som helst roll hur litet det är, utan det är tillräckligt att bli tagen på allvar för oavsett vad eller under vilken tidsaspekt det skett. Ofta om man levt med en narcissist har gränserna flyttats fram för länge sedan så det som inte är riktigt grovt förbises som något trivialt och flyger under radarn som något som man inte ens lägger märke till längre. 

Det är också lätt hänt att andra aktörer så som handläggare hos Socialtjänsten, familjerätten eller polis kan köpa vad narcissisten säger om dig i en vårdnadstvist om personen sedan tidigare inte är straffad eller gör anspråk på att vara "en samlad och framgångsrik" person eller en person som jobbar kanske i mjukare yrkesroller så som skola, vården etc. Det appliceras ett värde hos personen som narcissisten nyttjar till sin fördel. Det är därför vi ser många män som begår övergrepp och våld, som jobbar på arbetsplatser där dess offer redan är i ett underläge. Eftersom man får en bild av att personen sökt sitt jobb utifrån empati för andra i en kontext. Därför är all form av dokumentation otroligt viktigt. Det går lätt att spela in samtal per telefon eller via dator. Samtidigt är det också viktigt att förstå hur en narcissist lägger upp saker och ting kan vara oerhört triggande för dig eftersom narcissisten vet exakt vad hen ska trycka på, medan för en utomstående i ett rättsligt sammanhang så finns det inget hot eller något som kan vara skadligt. Det är viktigt att då på andra vis kunna hitta vägar att bevisa vad som är triggande för dig och att personen är villig att skada dig eller ditt rykte. 

Det är också viktigt att poängtera att den person som är villig att tro det värsta de hör om dig vid första tillfället utan att reflektera redan från början var negativt inställd till dig. De hör nu den bekräftelse de redan ville ha utifrån sitt eget narrativ. Det spelar ingen roll att personen log mot ditt ansikte, alla som ler mot dig är inte din vän eller vill dig väl. Hur vänskapliga de än verkar. Den person som köper narcissistens åsikt om dig eller berättelse om vad som hänt er emellan, utan att ens höra din version av det hela har redan valt sida och sin egen ställning gentemot dig. Den person som är villig att tro rakt av vem du är utifrån en screenshot eller dylikt, har redan bestämt sig för att ta narcissistens sida. Oavsett vad som skett tidigare eller om det är taget ur sitt sammanhang. Det är en sak att sörja förhållandet till narcissisten, men lika svårt att förlåta och förlika sig med att andra människor inte har din rygg eller finns där för dig. Det är en annan sorts sorg när vuxna människor dömer ut dig och väljer att ta en sekvens de sett av narcissisten till att beskriva hela din karaktär och kanske utesluta dig ur gemenskapen. Det blir ett dubbelt svek. 

En manipulatör eller narcissist älskade aldrig dig. En narcissist älskar bara de tillgångar du besitter. Det blir också därför väldigt lätt för personen att lita på att du är en god person som vill agera empatiskt och är rädd om era gemensamma människor, vill mötas halvvägs och öppet tala om det som skett mellan er för att någonstans visa ditt ställningstagande. Där du tar ansvar för er del i det som skett. Där du kompromissar för att någonstans vara en sund och vettig person i en tvåsamhet som gått snett. En manipulatör hade aldrig rent mjöl i påsen från början. Du var aldrig en verklig person för hen, utan en tillgång för vad som gynnade personen. Eftersom det som skett lägger ljus på hur tomt det egentligen var mellan er, så väljer också manipulatören att lägga all skuld på dig. Personen vet redan att hen är i ett underläge. Personen vet att andra kommer lyssna på dig. Personen vet att du är en omtyckt vettig person med ett ljus omkring dig. Personen vet att det kommer inte gå längre än såhär, så hen vill i stället förstöra det som går att förstöra eller skapa tvivel runt dig hos andra människor. Sanningen är kanske att du höjde rösten, du gick ur ditt vanliga beteende. Du kanske kollade i manipulatörens telefon en gång och gick utanför det som är moraliskt okej. Du kanske gjorde något som var fel och utanför din egen karaktär. Det finns ett uns sanning i det som manipulatören säger och det blir svårt för dig att ta tillbaka det, för syftet för manipulatören är att göra hen till ett offer och du till den som är destruktiv. Vända narrativet till hens egen fördel på din bekostnad. För att få andras sympatier och väcka anstöt mot dig. 

Det som är talande för en smear campaigne är att nyttja det tvivel som andra redan har mot dig och deras egen osäkerhet hos sig själva som narcissisten givetvis också plockat upp. Narcissisten smickrar omgivningen genom att sätta en ribba för vad som är acceptabelt och belyser gemensamma nämnare och du faller under den ribban genom det komprimerande du kanske gjorde i anslutning till en större destruktivtet som narcissisten väljer att inte tala om eller ens nämna. Möjligen ge som en förklaring men då som något personen "var tvungen till". Genom att sätta en titel, genom att sätta ord på det som skett och lyfta fram dina negativa egenskaper blir du någonstans "nedkladdad" (smear= engelska) av det du sägs ha gjort och ingen vill ta i dig för den sakens skull. Du blir definierad som person utifrån den enda händelsen utan vilja att förstå eller se nyanserat på situationen. Plötsligt är allting gott som du gjort den här personen som bortblåst och finns inte med i resonemanget. Möjligen kan det hållas emot dig att personen säger att efter allting gott som skett mellan er, så trodde personen inte du kunde sjunka så lågt och göra såhär mot narcissisten. Så allt gott du stått för och där du valt backa tidigare också blir också till din nackdel utifrån vad som nu sker mellan er. Personen ger sig på din karaktär som alla andra också kan se sedan innan och nu plötsligt är du inte längre den där fantastiska personen som alla trodde. En manipulatör kommer aldrig säga eller erkänna att du gav personen en chans när när ingen annan var villig eller när personen var väldigt svår att älska. Det är bortglömt nu i sammanhanget. 

I en relation ser man alla aspekter av en människa. Det goda, det dåliga, det fula. När en person inte längre har tillgång till dig eller relationen och väljer att lyfta fram endast aspekter av det dåliga eller fula för att tydliga göra det högljutt för andra i syfte att sänka din trovärdighet är en solklar smear campaigne. Ett förtal, men kanske inte så grovt att det hamnar hos polisen eller i tingsrätten. Men lik väl något som skapar en känsla av att du tappar kontrollen och nu tvingas plocka upp bitar kring din person som du kanske inte vill att allmänheten ska veta. Det är också viktigt att belysa att inget som du gjorde var riktigt så illa som narcissisten vill att det ska framgå, före du valde att bryta med personen. Det är steget när du valde att bryta med personen som gjorde att dess rätta färger verkligen kom fram. Tidigare försökte narcissisten troligen hålla dig i schack på andra vis eller ville prata ut. Ville tillmötesgå dig på andra vis. Ta en del av skuld på sig för att det skulle se bra ut och för att personen ännu ville behålla dig i sitt liv. När den möjligheten inte fanns längre är du någon som är emot personen och därmed också måste tystas som det hot du är. Du är ett hot för personen eftersom du sett masken falla av och personens rätta jag. Du sitter på information om hur destruktiv och eländig den här personen egentligen är. Det gör också att narcissisten måste få med andra på sitt tåg till att få dig tystad. 

Narcissisten ser det som en vinst oavsett hur du reagerar. Om du gör egna statusreaktioner, svarar i tal eller text, argumenterar med folk eller vad du än gör i ditt försvar. Det är reaktionen som är det viktiga för narcissisten. Att du interagerar med personen igen. Att personen får tillgång till din energi. Att personen får möjlighet att vara en del av ditt liv. Så du kan egentligen ha hur rätt som helst i det du lägger upp eller säger, det du motbevisar. Det är egentligen oväsentligt för narcissisten för personens syfte är att få tillgång till din energi och att inte lämna dig ifred. Här kan det vara läge att faktiskt blockera personen men också överväga om du ska ge dig in i en diskussion med antingen personen eller andra runt omkring för du har redan förlorat när du ger ditt intresse eller visar något tillbaka. Det spelar ingen roll vad du säger eller vad du gör. Personen struntar i om du är förkrossad eller arg. Det är reaktionen som ger narcissisten energi. Människor talar om dig när de inte längre har privilegiet att tala med dig. 

När förhållandet till en narcissist tar slut inser man också väldigt fort att kanske var det inte bara den yttersta grenen som var dålig, utan hela trädet var ruttet. Kanske måste man göra sig av med alla människor som är i relation till narcissisten. Det kan bli väldigt ensamt för ett tag. Samtidigt som det är välgörande för dig eftersom nya friska relationer kan få blomstra i ditt liv på sikt när det som är dåligt inte längre finns i din närhet. Du kanske måste ta bort flertalet människor från din vänlista på facebook eller sluta heja på folk på stan för att skydda dig själv. Du kanske måste stå i det obekväma i att avsluta en anställning med förlust både ekonomiskt och på CV:t för att den där inre oron och ångesten ska lägga sig. Du kanske måste flytta från din bostad eller din stad för att bli fri från det som håller dig kvar och skapa något nytt. Det kan bara vara möjligheter för dig att växa. Du kanske måste klippa banden till din familj och närmsta släkt för att få sinnesfrid och lugn i ditt liv. Du kanske måste hitta lösningar på en vårdnadstvist som går utanför ramarna eller där du måste svälja ganska mycket under ett par år för att bara ta dig igenom det. Det går inte att säga. Men barnen blir stora. De ser också igenom saker och ting väldigt mycket med en narcissistisk förälder och det som är just nu kommer inte bestå i all oändlighet. Du måste bara hitta strategier för att orka och inte spela narcissisten i händerna i vad som sägs er emellan. Du måste behålla ditt lugn och vara konsekvent i din kärlek till barnen utan att få dem till att tro att det den andra föräldern säger. Det är kanske det allra svåraste du måste göra i ditt liv. Lik väl måste du göra det för dina barn. 

En närstående person som inte tar ställning för dig eller "inte vill lägga sig i" är någon du bör ha i beaktande att personen inte står i din ringhörna. Du väljer själv om du vill avsluta kontakten eller så väljer du att inte längre anförtro dig till den närstående. Agera selektivt och vara observant. Med en narcissist och manipulatör i ens liv så finns det ofta "färdiga roller" i en familjestruktur och väldigt få människor tycker om förändring. Det kräver så mycket av en person att villigt göra förändringar att det är lättare att stanna kvar där man är i sin comfort zone och inte ta ställning alls. Inte vilja lyfta på locket för det som är våld eller destruktivt beteende för att själv behöva ta ställning ur sitt medberoende till den personen. Väldigt få människor besitter civilt kurage att bryta sig loss från det som inte stör dem dagligen och involverar deras liv. De vill inte föra den kampen. De vill inte låtsas om den kampen. De väljer att tro den destruktiva personen som kan prata omkull en eller sväljer sanningar som: " Ja men han är ju ändå snäll när han inte dricker...." i ett bortförklarande och därmed accepterar vad som pågår. De tar det som sägs om dig som en sanning för det känns bättre än att själv behöva ta ställning till det som är obekvämt. Du blir troligen "en jobbig människa" som belyser problematik som andra inte vill se eller tar dig ur en relation som är destruktiv för att må bättre själv. De är inte villiga att göra det för sig själva. Då är det lättare att följa gamla mönster och strukturer, upprätthålla dem i syfte att inte göra för stora ringar på vattnet. Om barn finns inblandat i situationen och beteendet fortsätter så accepterar dem även det som sker för barnen, är det människor du verkligen vill ha i ditt liv? 

Ofta kan det också vara så att narcissisten gjort något som verkligen är kränkande eller fel, men vägrar hållas ansvarig för det. Personen vet om att det hen gjort är fel men vägrar diskutera med dig eller någon annan om det som skett. Lämnar det med tystnad. Ghostar dig eller utsätter dig för kompakt tystnad. Tystnaden är för att straffa ut dig och låta dig vända dig till andra för att få någon sorts svar, vilket också gör att personen nu kan säga att du springer på stan och pratar om narcissisten. Något narcissisten egentligen inte har något emot. Något narcissisten sedan kan slänga i ditt ansikte att du är galen eller att du är en stalker. Du bevisar ju det och andra kan understödja det narcissisten påstår om de inte har all fakta. När personen egentligen inte var korrekt eller mogen nog att föra en ordentlig konversation och ta ansvar för sig själv. Om personen inte ansåg sig ha gjort något fel så hade det inte varit något problem att över en civiliserad kaffe reda ut det som sagts och lösa situationen. Men narcissisten vill behålla övertaget, mystiken, kontrollen och tillgången till dig. Narcissisten och manipulatören vill inte alls skapa någon sämja mellan er. Framförallt vill personen behålla möjligheten att kontrollera andra människors narrativ om dig och få dem glömma det hen själv gjort. 

Låt dem gå. Fortsätt framåt och stråla som du alltid gjort. Stäng dörren bakom dig. Ge inte narcissisten den energi de vill ha från dig. Allting kommer blåsa över och kännas bättre efter ett tag. Du kommer förlora människor som du inte trodde du skulle förlora, men alla kan inte finnas i ditt liv för alltid och de skulle försvunnit förr eller senare ändå. Nu gjorde situationen bara att du såg dem i ett tydligare ljus och fick möjlighet att ta ställning själv hur du vill ha det. Riva av det plåster för att frisk luft ska läka såret och göra det helt igen. Nej, det är inte en förlust när människor försvinner ur ditt liv. De fyllde sitt syfte då, men det finns något mer för dig i framtiden. Var så säker. 

Min sommarkatt. Varför i hela friden har han så bråttom?

"Hello fellas...here I am, once again (unfortunately) Omtänksam tjej med mycket skinn på näsan och bubblig som sockerdricka. Söker istället för en sommarkatt, en sommarpojkvän. Du är någolunda rolig, snäll, vill hitta på saker i sommar. Det räcker kort och gott så. Ses gärna på en kaffe! Har inte snap och söker inga brevvänner..." så löd min profil på dejtingsajterna. På varje sajt inom loppet av ett dygn så ramlade in hundratals meddelanden från manliga intressenter som absolut kunde tänka sig vara en sommarkatt den här regniga sommaren. 

Definitionen av sommarkatt är ju ett begrepp från troligen 80 talet där man under sommaren på sitt lantställe skaffade sig en katt som man ansvarslöst lämnades kvar när säsongen var över. Katterna förväntades överleva på egen hand, vilket för många istället gjorde att de gick en grym och plågsam död till mötes. Begreppet sommarkatt är med andra ord väldigt hemskt. 

Begreppet sommarpojkvän står väl för en något mer lättsamt, någon som dyker upp när han är ledig och bara är för guldkornen i sanden. Sommarpojkvännen är kravlös och med på det roliga tåget. Definitivt inte sorglös, respektlös, eller utan förväntan på sin egen del av kakan såklart. Han har ryggrad och är där för att han vill vara där. Lättsamt investerad. Han kräver inte så mycket underhållning som en regelrätt pojkvän. Ni dejtar casual. Han är solbränd, snygg, frågar om du vill dricka ett glas vin eller äta något, kysser dig i vågorna och ställer inte för många frågor. Han är ungefär som klichén José på din semester resa till Kanarieöarna där du vill roa dig med en semesterflirt, men José kan aldrig följa med till Sverige. Han hör inte hemma i Sverige. Han är för evigt sangria och turkosblå salta hav.

Sommarpojkvännen är ungefär densamma, fast han är bosatt i samma stad och till skillnad från José har han sitt eget liv, sina egna vänner. Du är inkluderad men bara om du känner för det. Det finns inget uttalat med sommarpojkvännen och han ska absolut inte misstas för en fuckboy, för ni är mer än så men mindre än en relation. En sommar romans. Det kan bli mer över tid, men det kan också bara stanna vid en sommar romans. 

Före jag bestämde mig för att publicera den här storyn så fanns det ett övervägande. Det finns en känsla av att inte vilja såra, men också ett större värde i att berätta om beteenden som är klassiska och som kan få kvinnor att fastna i relationer de sedan inte kommer ur. Ofta när det redan eskalerat till en relation som innehåller våld i nära relation. Det är därför den här berättelsen har ett värde. Berättelsen kommer längre ner i den här bloggen, men för att förstå berättar jag mer ingående om mekanismer och begrepp. De är klassiska för den här sortens relation och ett för stadie till något som sedan kan utvecklas negativt. Åter igen som i varenda inlägg så poängterar jag att våld i nära relation är inte bara det fysiska våldet - våld är också ett psykiskt våld, emotionellt våld, sexuellt våld, ett ekonomiskt våld. Det behöver inte vara att en man är fysiskt aggressiv mot dig, utan också en man som är undanhållande, kränkande, manipulativ och straffar dig med tystnad. En man som är snäll i andras ögon, men gör saker som är gränsöverskridande och kontrollerande. Våld är allting däremellan. 

En vän till mig berättade för mig att han en kväll såg vederbörande med en ny kvinna hand i hand väldigt hastigt inpå vårt avslut. Jag kände mig nästan glatt lättad eftersom han i det här läget följde ett mönster så klockrent att det är som taget ur en psykologi bok, Det känns nästan lite komiskt när man kan utläsa beteenden med sådan exakthet. Jag fick bekräftat det som jag haft på känn hela tiden. Det var aldrig någonsin mig han tyckte om. Jag kunde varit vilken Malin, Annika, Matilda som helst. Han kunde bara inte vara ensam med sig själv. Det var aldrig personligt, utan gjorde också att jag kunde se och bekräfta beteendet och upplevelsen "utifrån" och känna att mina tolkningar var rätt utifrån den kunskap jag inhämtat. Det gjorde det också lättare att känna en distans till det som skedde. 

Det är också viktigt att flika in redan här att du troligen (med en sådan man) upplever att det ni har är så äkta. Det utifrån intensitet, intresse och att han omöjligt kan ha andra i periferin när han är så otroligt uppvaktande mot dig. Eftersom han är så uppslukad av dig. Oftast finns det för en sådan man där allting går väldigt fort och han snabbt blir fixerad vid dig, en hel rad andra kvinnor i bakgrunden. Det är den krassa sanningen. Begreppet kallas pipelines. Alla kvinnor står för något olika. Troligen är du den som han uppvaktar mest just nu, men låt dig inte för en sekund tro att du inte är utbytbar - för det är du tyvärr. Det är också därför han går vidare så snabbt med någon annan. Ingen person skaffar en ny relation inom loppet av en eller två veckor med den intensiteten som ni hade när ni träffades, om inte den andra "nya" personen redan groomats på håll under tiden ni träffats eller strax före. Hon och flera andra blir placerade på avbytarbänken för tillfället, men tro mig även om det gör ont som fan (om du är känslomässigt investerad vill säga): Hon var där innan dig, eller samtidigt som dig. Hon har antingen ingen aning om dig, eller används i en slags triangulering där du blir jämförd med henne eller vice versa för att fylla hans syften. Kvinnor i pipelines är vad man kallar supplies, alltså representerar de något de kan ge den här mannen. Det kan vara emotionellt stöd, ekonomiskt stöd, sex, mat eller en plats att bo. Han underhåller alla dessa kvinnor lite lagom för att relationen aldrig ska ta slut och han svarar aldrig ordentligt på frågor. Skulle du ifrågasätta honom så gaslightar (får dig att ifrågasätta din egen verklighet när du inte får det hela till att gå ihop, men något känns väldigt fel) han dig eller talar illa om henne, eller nämner henne som en vän. Rent av som en kollega. 

Om du är en bra tillfällig källa för honom så kommer du troligen inledningsvis inte veta om de andra kvinnorna. Jag skriver tillfällig för att du ska förstå att den här mannen som verkar så investerad i dig, egentligen ser dig som ännu en kvinna som kan bytas ut och troligen kommer göra det så fort någon bättre dyker upp. Det säger inget om ditt värde, utan följer ett mönster hos dessa män på grund av deras egen bristande självkänsla. Om han har flera kvinnor känner han sig betydelsefull. Hans inre är tomt och kommer för alltid vara som ett läckande såll oavsett hur många kvinnor han än träffar. Han är skadad sen barnsben och är otroligt rädd för att vara ensam med sig själv, då hans inre är oftast trauma och avstängda känslor. 

Den relationen jag inledde med honom avslutades snabbt eftersom jag hela tiden förde ett resonemang med mig själv. Rent krasst för att jag inte heller var attraherad av honom på det vis där jag fastnat som med andra män. Jag lät det heller aldrig nå en nivå av intimitet, vilket gör att man fastnar plötsligt genom dopaminpåslag och dylikt. Det är därför man aldrig ska introducera sexuella förbindelser allt för snabbt för helt plötsligt blir en man som du inte ens är kär i någon du kämpar för att behålla. För din kropp svarar på en coctail av oxytocin, kortisol och dopamin som en kemisk feel good reaktion på en annan människa. Vi hade tack och lov ingen intimitet. 

Det här inlägget är främst för att påvisa begreppet som kallas "lovebombing" där en person är så otroligt investerad i dig under orimligt kort tid för personen själv både är tom inombords och måste fylla sitt liv med någon annans energi. Kärleksbombandet är ett för stadie till ett mer kontrollerade beteenden och våld i nära relation. Det som är lustigt egentligen (inte alls lustigt, men ändå...) är att en det är ofta inga grå personer den här sortens män söker sig till. Du har ett ljus hos dig, något som är attraktivt och levande. Egenskaper som den här personen saknar hos sig själv och gärna hade velat ha. Genom att ha dig nära så får personen också lite av det som du bär på. Det är inte ovanligt att personen plötsligt försöker matchar dig på olika sätt, för att det finns en omedveten önskan om att vara och höra till. Matchar utseeendemässigt, matchar i intressen, åsikter, värderingar. Ofta groomas också nästkommande person av dina goda egenskaper som han nu gjort till sina. Den före detta som han talar illa om och föraktar, det är egentligen delar hennes egenskaper som du nu blir kär i. Det kan vara värt att tänka på, när du sedan i mångt och mycket får hennes negativa egenskaper presenterade för dig för att du aldrig ska ta kontakt med henne och få veta deras bakgrund. Så som han presenterar henne, så kommer han presentera dig och föraktar allting som hör samman med dig. Han kommer tala illa om dina intressen som "Bara idioter spelar tennis". Det beroende på hur "samarbetsvillig" du är i relationen och hur allt avslutas mellan er. I vissa fall så kommer exet också utmålas som närmast perfekt (och att de är neutrala, vänner) då för att du aldrig ska känna dig tillräcklig. Det är som en gungbräda - ena dagen är du på topp, sedan är du på marken. 

Det finns fem kännetecken för lovebombing som jag kommer lista nedan. Det står enligt psykologin för tre initialer: IDD. Intense idelization, devaluation, discard. Det innebär att när de överöser oss med kärlek och omtanke, förväntar sig att vi endast ska ha tid för dem. Om personen uppfattar att vi bryr oss om andra, så som familj eller en vän kan de agera på ett passivt aggressivt sätt och kalla oss "själviska" eller "respektlösa" t ex för att du riktar din energi mot någon annan. Resultatet kan bli att det kommer en oväntad ilska i samband med gränssättning eller kommentarer som underminerar dig. Personen känner att all uppmärksamhet som de borde få riktas mot andra och det skapar en obalans, en frustration hos dem. Om kärleksbombandet som är en stark manipulation inte besvaras på det sätt som personen vill, så påbörjas processen av att göra sig av med dig och relationen. Det kan ske genom en öppen eller en mer passiv aggressiv manipulation. Det blir ofta ett abrupt avslut som för den som är investerad i relationen kommer som en förvåning, där man inte alls förstår varför det blev ett läge där personen som var så otroligt kärleksfull bara för en kort tid sedan förändrats så totalt och bryter med dig. Ofta går personen hastigt vidare med någon annan. I diagnoser av borderline som är spunnet ur trauma från barndomen är lovebombing vanligt förekommande. Här går också ett beteende av "splitting" som hör samman med borderline, med en närmast paranoid inställning av att "är du inte med mig, så är du emot mig..." och att personen går från att vara idealiserad, till att vara enbart dålig i allting. Ofta i stunder av affekt. Det behöver inte vara så för alla, men det hör samman med beteendet. Det finns också en förväntan längre fram i allt det som investerats i dig, nu ska "betalas tillbaka" i någon form. 

Skillnaden mellan vanlig glädje i en ny relation och lovebombing är dessa fem tecken då. 

1. Överdrivet dyra gåvor eller överflöd av gåvor. Det är lätt att köpa det amerikanska Hollywood konceptet av att en man ska överösa en kvinna med gåvor i form av blommor, presenter, resor osv. I verkligheten ser det ju sällan ut så. Vi har en inflation i ekonomin världen över, så det är kanske inte heller något som är hållbart för de flesta. Men pengar är något som visar på hur maktförhållandet ser ut i er relation, var uppmärksam på detta. En person som inledningsvis överöser dig med blommor, presenter, middagar som kostar lite mer eller lovar resor, lovar både det ena och det andra i syfte att vara mer än generös vill måla upp en bild av sig själv där du blir attraherad av personens tillgångar. Det kan också gå hand i hand med en "future faking" där personen lovar både dyra resor eller annat i framtiden som aldrig kommer ske. Det är en form av manipulation där personen snabbt vill bli omtyckt. Han anser sig inte ha ett värde i bara sin egen person - så attributen blir en förlängning av vad personen  känslomässigt saknar (framförallt inför sig själv). Tingen blir något han förhandlar med för att få din kärlek. Det visar också upp en ekonomisk förmåga som ger en illusion av trygghet, men som i verkligheten inte alls stämmer för du vet inte vart hans pengar kommer ifrån. Det kommer också komma tillfällen sedan där han slänger i ditt ansikte att du är otacksam för du inte var tillräckligt nöjd i hans ögon för det han gett dig och att du någonstans ska betala tillbaka eller helt enkelt gå med på saker, hålla tyst, för du nu fått så mycket och då var du minsann glad. 

2. De vill umgås 24/7. Personen vill umgås eller höras dygnet runt i princip. Det går från dag ett, där personen ständigt vill stå i någon form av kontakt med dig via text, telefon eller umgås. Om du själv är förtjust i personen är det lätt att förbise det här och tycka att det är härligt att höras hela tiden och umgås så mycket. Dina egna endorfiner och den där kemiska coctailen svarar bra på det här. Det känns fantastiskt. Tills du blir trött, tills ditt eget livsutrymme förminskas. Tills du blir ifrågasatt varför du ska träffa andra. Ofta sker det här med komplimanger där du blir idealiserad, att personen inte kan vara utan dig och saknar dig så fort du är borta för en liten stund. Det kan också vara att personen "gör sig själv oumbärlig" genom att hämta dig överallt och gör ditt liv bekvämt för en stund, så du känner ett behov av personen och resolut tänker: "Bara för idag..." 

3. Pushar fram stora beslut om en framtid. En person som kärleksbombar dig vill gärna att ni ska fatta de stora besluten inom en väldigt kort tid. Visst kan det hända att man träffar sitt livs kärlek och flyttar ihop inom loppet av veckor, men det är väldigt sällan en god idé. Varför har personen så bråttom att snabbt fatta stora beslut? Det handlar oftast om att få med dig på tåget innan du fattar misstanke om personens egentliga agenda, där kontroll och makt är något som blir en del av relationen. Det kan hända att personen tidigt säger "Jag älskar dig" och pratar om barn, familj, allting som du kanske längtat efter och saknat. Det finns ingen eftertänksamhet i allt personen säger om vad som är möjligt mellan er. Personen presenterar dig snabbt för andra i dess närhet för att du ska känna att du nu är ännu mer investerad i det här, för andra relationer binder er samman. Ofta är det dina närstående som reagerar på att saker och ting går alldeles för fort. I kombination med att alltid umgås, få en massa lov ord och kärlek, vara samspelta runt sex osv är det lätt att tro att det är en god idé att flytta ihop inom väldigt kort tid eller skaffa ett gemensamt barn osv. 

4. Isolering från vänner och familj. Det här sker i alla destruktiv relationer, för att om människor omkring oss inte längre har en input i ditt liv så finns inte heller någon som försöker lägga sig i relationen. Det är en form av manipulation att vilja få en annan människa isolerad från sina nära och kära. Det kan ske över tid, där du får höra att dina vänner är si eller så, eller där du blir guilttrippad när du ska träffa dem som står dig nära. Du får höra att ni spenderar inte tillräckligt med tid ihop trots att du ägnat all tid åt personen och egentligen inte haft tid att träffa dem som står dig nära. Det kan vara att vända dem som står dig nära emot dig eller mot personen, så som "Din mamma tycker inte om mig..." och för att undvika osämja så väljer du att inte umgås så mycket med din mamma. Det kan rent av vara att du är ifrån dina barn eller intressen, för att du fångas in i den manipulation som mannen håller på med där han säger att den tid som ni ägnar åt varandra inte är tillräcklig. Ju mer isolerad du blir, desto mer viktig blir den här personen i ditt liv och snart "allt du har" på ett väldigt osunt vis. Ofta börjar dina vänner/familj reagera på att något inte stämmer. Det är viktigt att förstå omtanken i det dem säger och ifrågasätta varför en person inte inkluderar andra från ditt liv i er gemenskap. 

5. De blir stötta av hälsosamma gränsdragningar. Personen som kärleksbombar blir stött om du inte ger dem all din tid och uppmärksamhet "efter allt personen gjort för dig." Det guilttrippas genom passivt aggressiva kommentarer i kombination med att idealiseringen, gåvor och fina middagar. Syftet är hela tiden som en del i en normaliseringsprocess att få dig flytta fram dina gränser. Genom att lyfta ett missnöje eller förklara för dig "på ett rationellt vis" (som låter bra) att personen bara vill vara med dig försöker personen få dig till att ge vika inför det som annars är hälsosamt. Det kan vara något så simpelt som att personen sms:ar dig och du inte svarar inom vad personen anser är skäligt, så blir det upphov till en diskussion om att du inte bryr dig tillräckligt om personen och relationen. Trots att du inte hade möjlighet eller ens lust att svara under den tid som det tog. Det behöver inte ens vara att personen säger det på ett aggressivt sätt, utan mer i andan av att personen saknar dig så mycket och vill bara höra ifrån dig på ett vad du inledningsvis uppfattar som en gullig omtanke. Det kan också vara att personen får dig att må dåligt genom dåligt samvete för saker och ting som du tycker om att göra, eller där du väljer dig själv. 

Antingen sker kärleksbombandet under en period där personen får narcissistisk näring ifrån dig och sedan ghostar/gör slut på relationen på ett hårt dramatiskt vis, alternativt blir det till en destruktiv relation där personen blir fixerad vid den partner som personen parasiterar på. När jag hörde om den andra kvinnan så var det som alla pusselbitar föll på plats. Det enda jag känner i det här läget är att jag hoppas hon tar sig ur relationen ganska snart hon med eller är tydlig med sin gränssättning.  

Vissa händelser kommer in i vårt liv i syfte att lära. Kanske var det syftet för den här episoden? Det vet jag inte. Det kan vara en lärdom för en själv, men också som jag ser det en lärdom för andra. Det är alltid ett svårt avvägande mellan att lämna ut någon, men också äga sin egen historia. 

När jag berättat om hur allting utspelade sig fanns det hos flera närstående stor igenkänning där relationen sedan blivit destruktiv: "Det var så det började för mig..." och sedan tyvärr ett komplicerat och svårt scenario av händelser som för personen varit väldigt destruktiva och kostat mycket känslomässigt. Alternativt från andra kom ett ifrågasättande varför jag inte lämnade direkt och meningen: "Oj, där var många röd flagg." Mina närmsta vänner och familj ifrågasatte flera gånger: "Varför har han så bråttom?" Det är en legitim fråga. Syftet att skynda på ett relations förlopp, att matcha för att framstå som lika är en manipulerings -taktik för att komma nära. Det du behöver fråga dig själv är Vad är det hos mig som får en person så snabbt investerad i mig? Vad har du gjort för att väcka någons intresse att allting måste skyndas fram? Det är inte att skuldbelägga dig, utan bara att du ska kritiskt granska varför en främmande person plötsligt finner anledning att höja dig så mycket att hela personens liv sätts på paus. Jobb, vänner, allting. En dos av kritiskt tänkande kan faktiskt skydda dig från mycket.  

Det är inte fel att hitta gemensamma punkter med en ny person, men det borde vara en liten ögon öppnare om en ny person är allt för medgörlig i allting som personen berättar för att skapa en snabb gemenskap mellan er. Om det personen berättar matchar allt för mycket det du tycker om. Samt om det inte finns någon genuint bakom där du kan förankra personens intressen och åsikter till sådant som fanns innan dig. Det är en röd flagg man bör vara uppmärksam på. En person som ofta matchar din historia kan också vara någon som lyssnar väldigt noga till vad du säger, hur du berättar saker och ting. Ibland kanske historierna inte matchar, utan personen är lite väl tillmötesgående och inte alls undrande till det du berättar om dig själv. 

Personen verkar ta in allt du berättar med en stor acceptans och om du tidigare blivit bortvald eller ifrågasatt för delar av ditt liv, kan det skapa en känsla av att äntligen hitta någon "som förstår dig." Det kan också göra att du känner dig mer avslappnad och öppnar upp om sådant som du vanligtvis inte brukar öppna upp om, vilket ger personen ännu mer tillgång till ditt känsloliv i syfte att manipulera och dupera längre fram i relationen. Var uppmärksam på en person som låter dig prata obehindrat under lång tid i ett inledande skeende utan att komma med någon egen input eller frågor som visar att personen ifrågasätter åtminstone lite grann i ditt liv eller erbjuder sunda kritiska reflektioner. Det kan kännas skönt om man kommer från något som gjort ont själsligt att träffa någon som har förmågan att känna empati och som kan validera din smärta, men förstå också att det lika mycket kan vara en manipulation för att sedan vända dina upplevelser emot dig för att förminska dig som person. 

Inledningsvis så berättade han att han varit på en dejt med en person före mig som jobbat inom det polisiära i en annan stad. Det kan givetvis varit så, men det kan också vara något för att påvisa att han matchat med en kvinna före mig med liknande drömmar och ambitioner. Det för att psykologiskt göra mig neutral där jag ser att han varit med en mer trovärdig person liknande mig själv. En positiv projicering. Det behöver som sagt inte vara så, men det kan vara så utifrån perspektivet att det är ganska orimligt att en vanlig rätt alldaglig kille träffar två kvinnor på kort tid så som ett par månader som har specifika intresseområden. Jag säger på intet sätt att jag är inom Polismyndigheten som han hävdade att den andra kvinnan var, men mina studier har varit inriktade gentemot sådan tjänst. Hennes yrke och att han dejtade henne, fick någonstans en falsk underliggande känsla av trygghet. Det gjorde honom trovärdig redan från start (till viss del, inte utan ifrågasättande såklart) eftersom polisiärt arbete ses i förhållande till trovärdighet. Om hon accepterade honom, så borde jag acceptera honom. Hon blir omedvetet en validerad skuggperson. Likadant att jag gjorde klart för honom tidigt att jag inte kommer bjuda hem honom till mig för jag känner mig inte redo för det och han sa att en annan kvinna satt samma gräns på liknande sätt. Det var så många "liknande sammanträffanden" som gjorde mig uppmärksam och fundersam. 

Personen valde att ta bort mig som vän i sociala sammanhang kort efter jag valde att avsluta relationen. Från en dag till en annan var han borttagen överallt. Inte tal om att behålla någon sorts vänskap. Jag gick från att vara en viktig person han ville leva med, till att vara helt avpolletterad. Det har jag absolut inget emot, tvärtom kändes det skönt just då. Med facit i hand nu så förstår jag ju också varför. Jag skulle med stor sannolikhet tro att jag i dagsläget uppmålas som en negativ person i syfte att den nya personen ska känna sig satt på en vacker piedestal, men om kanske om ett par månader kommer det troligen vändas till att hon inte kan leva upp till något av hans tidigare kvinnors kvalitéer. Den karusellen går alltid fort och är klassisk i beteendet. Value and devalue. I början är du den allra bästa, men ganska snabbt så är alla andra bättre än dig. Å fort går det i den dansen. 

Vi är vuxna människor och jag behöver inte upprätthålla någon slags lojalitet eller vänskap med personen ifråga, även om jag självklart inte vill personen något illa. Jag tror inte heller personen ifråga utgått ifrån något illa gentemot mig, utan bara att det handlar om anknytnings mekanismer och att vi har olika sätt att förhålla oss till saker och ting. Det är inte personen heller det handlar om, utan om beteenden främst hos mig själv som jag vill påvisa så du som läser kan få upp ögonen för liknande situationer i ditt liv. Det är inläggets syfte. Se dig själv, ställ frågor i ditt eget liv och var vaksam. Det är mitt råd. 

När allting började hade jag precis tagit min kandidatexamen i sociologi och sommaren kändes lång att inte ha någon specifik att göra något tillsammans med. Barnen är vuxna och livet har plötsligt blivit mitt eget på ett annat på plan än vad de någonsin varit. Vi träffades då via dejtingsajt. Såklart, varenda toxic förklarande av beteende som den här bloggen producerar kommer nog förmodligen starta med den meningen. Det är som jag skrivit tidigare ett vattenhål för människor som är vilsna och som bär med sig problematik. Det är ofrånkomligt. Det handlar också om olika sorters kärleksspråk som inte matchar med varandra. Jag tror vår längtan efter kärlek och höra samman med någon är så stark att den på något vis gör också att vi agerar irrationellt utan ont uppsåt. Det blir bara fel. Så fel som det kan bli. Han var i alla fall en av alla sommarkatt intressenter. Någon som skrev i början före alla hundratals meddelanden kom in. Jag glömde till en början bort hans meddelande inledningsvis och lade ingen större notis. Sedan gick han in på min profil en vecka senare. Det var där allting började. 

Vi inledde en konversation efter jag skrivit med en annan man som visade tydliga tecken på grandios narcissism. Han var inte var minsta flexibel i sitt agerande och ville att jag skulle uppoffra mig för att vi skulle ses. Jag avslutade med honom ganska tvärt och det blev ingen dejt (förrens senare och då var han exakt så toxic som jag förutspått, men det är en historia för en annan gång). Jag kände mig stolt över mitt beslut i det lilla eftersom jag lyssnat på min magkänsla i den stunden. Konversationen med den nya mannen blev därför som en frisk bris i förhållande till vad jag just upplevt med den tidigare samma eftermiddag. 

Han var glad, sympatisk, tillmötesgående och vi bestämde att ses på en fika dagen efter. Det var semestertider och hyfsat väder, så staden var fylld av lediga och tillresta turister. Vi möttes upp och satt på ett av stadens mer centrala Espresso house ute i solen. Han var lätt att prata med, hade fina blå ögon och timmarna försvann i konversation. Vi skildes åt med en kram och jag fick känslan av att han dröjde sig kvar, ville säga något före vi skildes åt. Jag skyndade vidare för att handla och åka hem. Jag tänkte inte speciellt mycket på honom mer än att jag var oviss hur det här skulle utspela sig och tänkte att det får bli som det blir. 

Vi hördes och skrev resten av kvällen, la till varandra på sociala medier. Jag kände mig lite skeptisk till det inledningsvis eftersom jag normalt sett inte lägger till någon jag inlett något med så tätt inpå. Jag vill hålla lite distans till mitt eget först. Plötsligt var han överallt inklusive LinkedIn. Notiser plingade till både här och där, som han gjorde sig närvarande överallt i mitt sociala rum och tog del av alla delar av mig. Det kändes förvånande eftersom jag tidigare haft män som varit det helt motsatta, som under inga som helst omständigheter ville bli taggad, vän med eller dylikt på sociala medier. Då i syfte att underhålla (förlåt, undanhålla) andra kvinnor upptill. Sociala medier är svårt i början. Allt handlar om bekvämlighet. För vissa spelar det ingen roll, medan andra har större integritet eller en dold agenda. En man som aldrig visar upp dig, som aldrig taggar dig trots att ni har haft en relation under längre tid har ofta någon annan han inte vill ska se dig. Så var det med mina barns pappa som hade ett helt annat liv som han jonglerade utan min vetskap och där en tagg, en bild som han inte godkänt som på något vis påvisade att vi hade barn och var familj skapade en enorm orationell ilska hos honom gentemot mig. Det fram tills jag blev accepterad och validerad av andra människor, då var det helt annorlunda.

Jag har även dejtat så många män med hundratals vänner på sin vänlista, men där han inte vill bli vän med mig. Det är för att dölja din närvaro från andra intressenter och för att du inte ska se honom med dem. Point blank. Social media är på så vis både en indikator av vart ni står med varandra och en värld där du borde vara inkluderad. Sociala medier ska därför inte viftas bort som något oviktigt med en toxic person. 

Det kändes lite udda med att han till och med la till mig på LinkedIn, men jag tänkte att han kör väl sitt race då. Eftersom mitt liv ständigt har varit att förhålla sig till väldigt extrema beteenden, så har också den där känslan för varning trubbats av med tiden och slår inte in lika fort. Det är mer som en liten viskning inombords där jag blir fundersam. Varför ville han så snabbt hitta en plats i mitt liv? 

Det var dåligt väder nästkommande dag, så vi bestämde oss för att åka till Helsingborg och Väla. Det stod mellan det eller Ullared/Gekås. Redan här kände jag att jag överträdde min egen inre bekvämlighet i ett tidigt skeende då jag vanligen inte sätter mig i en bil tillsammans med en man jag inte känner. Som kvinna är det ett sårbart läge och så onödigt att utsätta sig för den risken. Jag reflekterade kring det hela inför mig själv i en halv sekund före jag ändå sa ja. Det var tanken på att komma ut och göra något som vägde tyngre. Det var ju det som jag hade efterfrågat någonstans när jag ville träffa någon. 

Vi hade sagt en tid och till min förvåning hade han redan kommit före den avsatta tiden, stod redan med bilen nere på infarten och väntade på mig. Jag hade stressat runt i vanlig ordning här hemma med både djur, barn och allting som ska göras. Det kändes konstigt att han redan var på plats. Vi pratade under hela färden till Helsingborg. Vi hade en väldigt trevlig stämning och det var "lättpratat" i mångt och mycket, men å andra sidan så har jag lätt för att prata med vem som helst och är en social person. 

Det kändes ändå bekvämt och vi hamnade i djupa samtal redan på en gång. Något som jag uppskattade i stunden eftersom jag ville bilda mig en uppfattning om honom och hans förflutna. Vi var inne på Ikea och gick bland alla möbler. Jag öppnade upp om min egen bakgrund och om min bostad jag är missnöjd med, vilket han förstod. Jag berättade om min skuldsanering och han sa ledigt att vi skulle fira när den var klar ett par månader senare. Jag är en öppen person, så för mig kändes det inte konstigt att prata om det som var aktuellt i mitt liv. Det kändes både som en fin sak att säga, men samtidigt tänkte jag för mig själv att det var andra gången vi sågs och kommer vi ens träffas och umgås om tre-fyra månader? Vi diskuterade inredning och han sa att som kvinna kunde jag bestämma om hur vi skulle ha det om vi skulle leva tillsammans. Jag tyckte ändå det var lite charmigt och jag som aldrig levt med en man har inga egentliga åsikter om det där då jag alltid haft mitt eget. 

När han pratade om det så tog jag det mer som något smickrande där han visade att han gillade mig och ville ge en bild av att han kunde tänka sig en framtid med mig. Samtidigt hade jag ju bara träffat honom för första gången dagen innan och börjat skriva med honom dagen dessförinnan. När jag la upp bild på någon inredningsdetalj på instagram och skrev humoristiskt att han kommer låta mig välja hur vi ska ha det i vårt gemensamma hem på sikt, så var det flera av mina vänner som drog öronen åt sig. Tyckte det lät väldigt tidigt att komma med sådana påstående. Jag hade mest skrivit det för när han sa det så lät det för mig mer som något man säger när man är förtjust och kanske inte fullt så seriöst. Det lämnade mig ändå med en liten känsla inombords av att kanske borde jag inte skrivit det där öppet. Det är för tidigt. 

Han hade en helt annan bakgrund än mig där han varit gift under väldigt många år och tagit mycket ansvar berättade han för sin tidigare relation. De hade levt ett traditionellt "Svensson liv" och varit mycket hänvisade till hemmet, tv:n och varandra. Han säger redan vid andra dejten att han ändå kan tänka sig gifta om sig igen. Han hade en dålig relation till sin egen mamma med mycket trauman. När han berättade om det på ett ledigt vis så kände jag att jag gjorde en inre mental notis i bakhuvudet att det kan bli skäl till problematiskt beteende framöver. Jag såg korrelationer mellan beteenden och vad jag känner till om anknytning via studier och intresse. Hur bakgrunden kan skapa antingen en person som är mentalt distanserad, alternativt någon som blir allt för "klängig och kontrollerande" eftersom han räds att bli lämnad ensam och triggas av övergivenhet. Vi åkte hemåt och det var en trevlig dag i mångt och mycket. Framåt kvällen skulle det vara utomhus bio i stadsparken och även om jag var trött, så planerade vi att gå dit tillsammans. 

Jag hade dåliga minnen av utomhus bion sedan året dessförinnan. En man jag träffade 2021-2022 hade varit i särklass en destruktiv man som inte brydde sig det minsta om mig. Det var hårt att inse, men efter långvarig terapi på kriscentrum kunde jag se exakt hur destruktivt det varit. Det var egentligen inga svårigheter som så då han hellre såg mig förlora allting jag hade i livet (mitt boende och ekonomi, min säkerhet, mina barns trygghet och välmående ) för att skydda sig själv mot narkotika anklagelser. Han fortsatte sedan vidare med nästa kvinna som han redan hade i rockärmen eller rättare sagt, hon och säkert flera andra hade funnits där hela tiden. Easy peasy lemon squeesy för den sortens man. Situationen med den mannen låg kvar som en äcklig fadd smak i munnen. Jag hade sett dem på utebion tillsammans året dessförinnan. Hur han på håll vände sig och talade med hennes vänner så som han en gång talat med mina. Såg generös, varm och trygg ut med en arm runt stolen. Den gest som gett mig känslan av värme, trygghet på något vis när han var med mig. Det värsta var väl att jag inledningsvis sänkt min egen standard för att vara med honom och genuint brydde mig om honom. Det var nästan ett år sedan han fanns i mitt liv och sedan dess hade min hjärna i ren skyddsbevarelsedrift förintat varenda minne av honom. När jag såg honom på håll så kände jag helt enkelt inte igen honom längre förens han kom närmare i synfältet. Något Kriscentrum lärt mig är ett tecken på försvarsmekanism. När du blivit så grundligt sårad av någon att hjärnan hellre raderar minnet av personens konturer och person för att skydda sig självt. Han tog inte minsta ansvar eller värdesatte mig som person, valde att blockera mig i syfte att smita undan. Det var med facit i hand ganska förväntat från en man som honom. 

Den nya mannen kom och hämtade mig med sin bil. Jag reagerade på att det som skedde under förmiddagen hände igen där han skrev att han redan var på plats nere vid bommen. Jag skulle ju säga till när jag var redo så han kunde köra bort till mig. Han hade alltså åkt hit långt tidigare än vad vi sagt och det kändes för mig både stressande och som jag inte riktigt kände mig bekväm med att han var i min närhet före vi avtalat att ses. Det var lite samma beteende som under förmiddagen, som: "Oj är du redan här?" Han skrev vid varje tillfälle: "Du behöver inte stressa, men jag är redan här..." Eftersom jag avskyr stressa och känna mig tvingad att gå tidigare, så kände jag en blossande irritation i stunden. Mitt hår var ännu blött och jag hann inte fixa det som jag hade tänkt. Vilket fick mig att känna mig blottad eftersom jag lägger stor vikt vid mitt utseende. Samtidigt var jag ändå glad att vi skulle dit och att han hämtade upp mig, så jag lät det passera. Skyndade med andan i halsen ner till hans bil. 

Vi promenerade från hans bostad inne i stan med packning bort till parken. Det var en fin sommarkväll, trots att regnet hängde i luften. Det var mycket folk i parken. Vi hade överhuvudtaget inte rört varandra innan under hela dagen mer än en hastig kram när vi sågs, men vid ingången tog han resolut plötsligt tag i min hand. Vi hade råkat matcha varandra i ljusblå klädsel dessutom, vilket gav känslan utifrån att folk förmodligen trodde vi var ett par. Ett par som matchade varandra dessutom. Jag visste inte vem som skulle vara i parken som jag eventuellt kände. Jag visste inte heller om jag var redo för att hålla handen offentligt? Det var bara vår andra dejt så det kändes som det gick lite fort fram för mig. En kvinna med barnvagn passerade oss och jag frågade henne om jag skulle hjälpa henne med vagnen ner ett par trappsteg. Hon tackade nej, men frågade om hon skulle ta bild på oss eftersom jag tog bilder på omgivningen medan hon passerade. Jag tackade nej till hennes förfrågan. Vi satte oss tillrätta med varsin medhavd stol i folkhavet och han höll kvar sin hand i min. Jag textade med en killkompis på messenger och jag såg att han kikade över min axel vad jag skrev. 

Jag bad honom en stund senare kolla upp något på sin mobil, något han skulle googla eller kolla tiden. Medan han fipplar för att få upp sin mobil rakt framför mig i mörkret så ser jag mitt eget ansikte förstorat, den profilbild som jag hade på facebook som skärmbild på hans telefon. Han ser att jag ser. Förvåningen hos mig är total där jag inte riktigt vet vad jag tittar på för en sekund. Varför är jag hans skärmbild? 

Han säger till mig mjukt att han tycker så mycket om mig därför har han lagt in bilden där. Han säger också i samma stund att bara så jag vet, så tog han bort sig från dejtingsajterna samma eftermiddag. Hans förklaring var att han gjorde det för det kändes så bra mellan oss. Det är såklart ett smickrande påstående, men samtidigt känner jag i den stunden att jag inte visste om jag ens var redo för någon relation med honom överhuvudtaget? Det här var vår andra dejt och jag var redan hans bakgrundsbild på mobilen. Hade han suttit hemma och valt ut bilden? För sedan upptäckte jag en annan bild på mig som bakgrundsbild längre in i telefonen. Då hade vi träffats ungefär en vecka. Det var lite mycket. Det är en sak att känna att det hade varit roligt om någon var så förtjust till att uppleva det i verkligheten. Det är vitt skilda upplevelser. Det gör också relationen ojämn eftersom det finns nu ingen undran vid dejt två vad den här mannen känner för mig, utan det är uttalat. Den där spänningen som finns med en ny person blir per automatik raderad. 

Min annons på dejtingsajten hade ju varit mestadels för att fördriva tid, ha lite roligt och för att kanske eventuellt hitta någon att lättsamt umgås med. Jag hade haft en väldigt skämtsam approach där jag anspelat på en "sommarpojkvän." Jag skrev ju med flertalet andra män än honom i den stunden. Jag var på intet sätt desperat eller hade bestämt mig för honom. Jag hade redan ett urval av flertal män och jag gjorde inget skyndsamt. Jag visste inte om jag ens var redo att vara exklusiv med en man utifrån att jag ville se först vart vi var på väg och om jag fick känslor för honom. Såklart. Jag ville göra rationella beslut och inte svepas iväg i något som sedan skulle bli problematiskt då jag gjort det så många gånger förr. Jag uppskattade känslan av frihet, känslan av att göra som jag vill under mina egna premisser. Jag tycker om känslan att ha flera män som skriver till mig kravlöst och utan någon större mening i stunden mer än att han möjligen tänker på mig. I klarspråk så gillar jag att vara åtrådd av män, men behöver absolut inte agera ut på det. Jag gillar bli smickrad och sedan är det bra. Som de flesta kvinnor.  Jag visste också att all expertis säger att man ska prova sig fram, man ska aldrig skynda något och man ska dejta flera för att jämföra dem med varandra i beteende för att inte fastna med någon som är destruktiv allt för fort. I USA kallas det att ha en roaster, alltså män som tar ut dig på flera dejter för att visa sitt uppskattande. En lunch här, en middag där. Bio eller en drink. Du behöver inte bestämma dig för någon och undviker att hamna i fällan där en specifik man blir ditt centrum. Om flera är fokus så blir allt mycket mer avslappnat. Jag visste allt det där. Jag visste att man inte lägger alla ägg i samma korg. 

Jag kände mig i den stunden olustig till mods. Jag funderade febrilt på hur jag ska lägga upp det här när jag berättar för vänner och borde jag känna mig oroad eller smickrad? Borde jag reagera på något vis? Borde jag sätta en gräns just i den här stunden? Borde jag tala om att det får mig att känna mig olustig till mods? Omkring mig sitter massor med folk och jag känner mig låst i min stol där i folkhavet.

Mina tankar rusade till introt av filmen. Jag försökte fundera på hur jag känner, vad jag känner i den här stunden medan Maverick dundrade på längre fram på filmduken. Det enda jag kan tänka på är hur lång den här filmen nu kommer bli och att jag hatar Tom Cruise. Jag har alltid hatat Tom Cruise. Great, nu sitter jag framför en evighetslång Tom Cruise film och vill egentligen åka hem. Jag tyckte såklart den här mannen var väldigt trevlig, kände mig till viss del smickrad av att han tagit det till en ny nivå och på samma gång var det som två tankar var i konflikt. Tanken om vad som är rationellt beteende och hur det här bevisligen strider mot det. Jag tänker också på allt batshit crazy jag själv gjort i mina dar, men där jag åtminstone hållit min egen begeistring för mig själv. Jag bortförklarade beteendet med att jag själv kan bli rätt förtjust och vara orationell i de stunderna, åtminstone före jag gick i terapi på Kriscentrum. Tack och lov började det regna och jag upptäcker i samma stund att jag är otroligt kissnödig. Jag kan inte komma därifrån fort nog. 

Jag tänker för mig själv att visst kan man spara ner bilder, vara förtjust, göra saker när man är förtjust - men att visa det öppet efter bara en andra dejt känns väldigt hastigt inpå. Det är som en tanke loop utan slut medan vi går mot hans hem en bit därifrån. Jag får låna toaletten. Det blir också på något vis ett steg som blir för tätt inpå i det läget. Besöka hans hem. Vara sårbar igen, precis som med bilen. 

Vi satt i hans lägenhet och pratade en stund. Han bodde fint men avskalat. Vi drack varsin cola. Jag var noga med att inte göra något för att väcka fel signaler om närhet. Jag sitter på min kant i soffan och pratar på om allting och ingenting. Han körde mig hem. Dagen efter hör han av sig igen. 

Det börjar bli en vana nu att så fort jag sträcker mig efter min telefon nyvaken på morgonen. Innan jag ens vaknat till ordentligt så plingar det till och han skriver God morgon med ett hjärta. Klockan åtta på morgonen. Jag är ingen morgonmänniska, men det är han. Ibland öppnar jag bara telefonen för att se vad klockan är för att somna om. Han är redan uppe och redo att starta dagen. Jag uppskattar mina mornar med sovmorgon, kolla min mobil, dricka te, lyssna på musik. Göra mig i ordning eller somna om igen. Det känns som det ligger en förväntan på något vis från det tidiga "God morgon" att jag nu också ska röra på mig och komma upp eller åtminstone svara honom. Fatta beslut om dagen. Vara social och interagera med honom. Det som slår mig gång på gång är att han överhuvudtaget inte har något eget han brinner för i sitt liv. Han spelar lite tv-spel, men han känns tom. Han har inga vänner han nämner eller familj som han umgås med under den här tiden. Han är tillgänglig hela tiden. Han har inga egna planer, trots att det är hans semester. Det är som den tiden som vi möjligen skulle vara isär ifrån varandra för honom bara är en dötid som han släcker med tv-spel och någon promenad. Eftersom han inte har något som gör honom fylld av annat, känns det påtvingat att vi ska ses. 

Det är en inbyggd mekanism hos mig själv att alltid känna ett tvång att svara när någon hör av sig. Som en vän till mig säger: "Du är den enda jag vet som kan svara direkt oavsett tid på dygnet." Alltså den man ska ha som ICE i sin telefon då troligen. Så är det. Det är så inbyggt i mig att vara tillmötesgående ständigt och jämt. Jag jobbar på att inte känna den pliktkänslan och att det är okej att folk får vänta. 

Det blir istället att jag inte rör mobilen innan jag är mentalt redo för att skriva med honom. För jag vill inte ha känslan av att jag nu måste bestämma mig för om vi ska höras, vad vi ska hitta på eller krav överhuvudtaget när jag är nyvaken. Jag vill bara vara ifred på morgonen med mina egna tankar, mina djur. Jag inser också i det här läget hur mycket jag värderar det som är min egen tid. Det blir tydligt för mig att jag nu förändrar mina egna beteenden för att det uppstår tankar i mitt eget huvud som inte varit där innan. Om hur jag agerar, kontra hur jag borde agera. Mitt rationella jag som ser igenom att jag nu förändrar mitt beteende på ett sätt som ligger längre tillbaka i tiden för mig i andra destruktiva relationer. Det är inte bara ett "God morgon", utan det är ett intrång i att inte få ha en fredad tid. Han vill göra sig känd redan tidigt för att inte ge utrymme för mig att skapa andra planer under dagen. Om jag har annat inbokat så känns det som han "väntar ut det" tills han får träffa mig igen. Det är inget: "Jag ska umgås med min kompis X...så vi kan ju höras och se sedan..." Det är bara: "När tror du att du är klar?" och sedan när jag frågar vad han gör eller gjort: "Nej, inget...spelat lite...gått ut på en promenad..." Jag kan sympatisera med den ensamheten också, men rationellt förstår jag att jag omöjligt kan vara en person som fyller hans liv med sysselsättning och liv. När allting brister mellan oss, går han in för tidigt från sin semester för att jobba. Det känns på något vis ledsamt. Det är en persons egna personliga ansvar att fylla sitt liv med energi och göra saker för sig själv, för att relationen ska vara fylld av två hela personer med varsitt liv. Inte att allting kretsar kring vårt gemensamma liv, eller en väntan på att jag ska komma och plocka ner honom från hyllan av ensamhet där han sätter sig självmant i väntan på att jag ska bli färdig med det som fyller mitt liv. 

 

Han säger också något i bilen vid ett tillfälle om att jag skulle ha uppträtt på visst sätt gentemot honom som fått honom att reflektera. Som jag gjort något fel utan att uppfatta det själv. Jag känner att meningen är underliggande och jag får inte grepp om varför han skulle ifrågasätta mitt beteende? Vi känner ju inte varandra i grund och botten. Det har bara gått ett par dagar. Samtidigt känner jag igen det här beteendet från andra män. Att någonstans skapa en kil av tvivel inom mig själv, att jag ska börja bli lite osäker på mig själv. Tyvärr funkar det inte riktigt så för min del. Jag identifierar det, noterar och ser det för vad det är och uttalar det för honom. Han backar tillbaka. 

Han är ju samtidigt så lugn, rationell, trevlig, snäll, vältalig och allt det där goda som jag uppskattar. Det jag borde vilja ha och uppskatta som jag hört så många gånger förr från folk omkring mig. Att jag borde sänka min standard och träffa en vanlig hygglig Svensson kille. Om jag fått en krona för varje gång jag hört det så hade jag varit miljonär nu. Samtidigt gör jag ju precis så, jag sänker min standard och träffar dessa män utanför min box och vad är mer vidrigt när du sedan bli fuckad? Jo, att bli fuckad av någon där du redan sänkte din standard för. Det blir också en form av victim blaming, där man ska välja en kategori man framför andra män i tron om att de skulle vara så mycket bättre. Toxic beteende syns sällan inledningsvis. Det är istället oftast inpackat i fint presentpapper med guldsnören och det är först när du är på väg in i det hela som snören löses upp och du ser innehållet. Metaforiskt. 

Det finns ingen attraktion eller lust från min sida för honom. Jag tycker om honom som person, men det finns ingen attraktion. Jag går åter i klinsch med mig själv om att jag sällan mött den där respektfulla lugna kärleken, så kanske är det såhär det är? Trevligt, men inte mer än så. Jag kanske inte behöver bli dopamin hög på en man och vilja slita av honom kläderna som jag normalt känner? Who knows, liksom? Jag raljerar såklart, men är medveten om att jag inte är riktigt helt bekväm. Vanligen är jag ju på andra delen av spektrumet, där jag träffar någon där vi har omedelbar sexuell attraktion (även om det var länge sedan) och det blir fyrverkerier i ett par veckor, tills man sitter där utschasad och ghostad i ett vad hände? Jag hamnar i dessa lägen av någon sorts rationaliserande av kärleken där jag vänder mina brister av att aldrig haft sund kärlek till att använda annan sorts destruktivitet som någon sorts mall om motsatspol ska vara lika med en sund kärlek. Lik förbannat är det ännu mer destruktivt men då på annat sätt. Med männen där det finns passion finns åtminstone för ett par veckor något som liknar kärlek och en genuin kärlek från min sida. 

Tillbaka till honom då. Det är som min hjärna både är "dimmig" i något invaggande lugnt och som den ständigt har en inre livlig konversation med mig om vad som är röd flagg eller inte? Det är som varje terapi timme på Kriscentrum spelas upp för mitt inre och jag hör och ser, men ändå är det som jag sveps med i en varm våg av något där det ändå är väldigt trevligt, varmt och fint på något sätt. Såklart. Jag glömmer ju det, att ingen våldsam relation börjar med slag eller annan kränkning. Den börjar såklart där partnern är väldigt följsam och kärleksfull. Det börjar med grooming. Personen kärleksbombar, är tillgänglig och ömsint. Ditt livsrum krymps i att personen vill ses och höras hela tiden. Du blir både fysiskt och psykiskt trött för allt går så fort. Det som tröttar ut är de olika signalerna som din kropp vill ge dig (larmet tjuter som det är tjuvkopplat), men som du på samma gång försöker slå bort och rationalisera. Gamla trauman dyker upp i någon sorts jämförelse kamp där du försöker hitta vad du gått igång på innan och hur det här nu skiljer sig, så det borde vara tryggt och säkert. Dig ska ingen lura, denna gången är du medveten om allting tänker du. Lik förbannat glider man ändå ovanpå det där och sover på varningsflaggen för normaliseringsprocessen är så stark. 

Jag dejtar ju annars vanligen väldigt emotionellt onåbara män och personligen älskar jag en riktigt god jakt. Vi kommer aldrig riktigt nära som i en regelrätt vardag och det passar mig utmärkt. Jag kan blotta hela mitt liv i ord och komma nära på alla de vis psykiskt, mentalt och fysiskt -  men nära som i en vardag och över tid har jag svårt med. När det blir vardag och jag känner mig låst med någon som jag inte har direkta känslor för. Jag själv är emotionell onåbar i min anknytning med mycket maskulinitet i grund och botten. Jag har varit en person med nervös anknytning (anxious attachment) gentemot emotionellt undvikande män, men genom terapi nu blivit mer trygg i min anknytning alternativt vilat på den mer emotionella onåbara delen av mig själv beroende på situation. Jag är medveten om det. Jag vet också att jag triggar personer med nervös anknytning och deras övergivenhets känslor, vilket var likadant för mig själv längre tillbaka i tiden. Därför är jag noga med att tala om vad jag känner, behöver och varför jag agerar som jag gör. För att inte såra någon annan. Den här mannen säger till mig ett par gånger: "Jag vill att du ska känna dig trygg med mig..." eller påtalar när jag inte är lika närhetstörstande eller rör vid honom på samma sätt: "Du är så trygg i dig själv...Du är så stark..." Det är inte det de handlar om. Det är mer känslan av att jag är redan så kapabel i mitt eget liv att jag inte kan vara med någon som inte matchar den våglängden. 

Det blir lördag och jag känner att jag måste dra i bromsen nu. Dejten vi hade en tisdag har nu övergått till konstant kontakt fram till lördagen. Jag måste ge mig själv tid och jag måste prioritera mitt eget, men framförallt också visa honom att jag behöver ha mitt eget. Vi har träffats konstant i en vecka. Hörts från tidig morgon till sen kväll. Träffats. Jag talar därför om för honom att jag ska ägna tid åt min vuxna son den här lördagen. Eftersom han själv har vuxna barn så tänker jag att han borde förstå det här och respektera det. Umgås med barnen eller med andra i ett inledande skeende är för mig förenat med att man ger varandra utrymme och hör av sig efteråt. Det är åtminstone så jag läser av min egen omgivning. Jag är ingen person som står i ständig kontakt med vänner och familj dagligen, så för mig så blir det också konstigt när han gång på gång under lördagen skickar meddelanden. Han frågar hur det går, han skickar emojis med hjärtan och han vill påminna mig hela tiden om att han finns i bakgrunden även när jag umgås med mitt barn. Jag räknar till sju meddelanden över ett par timmar. 

Det lämnar en olustkänsla hos mig. Ett meddelande, två meddelanden kanske hade varit acceptabelt på en eftermiddag men när vi är uppe i sju pling på messenger så känner jag mig trängd. Saken är den att  han vill ju ingenting relevant. I min värld är det också så att man skickar meddelanden om det är något relevant eller om det är en följande konversation. Jag talar också om för honom att vi inte kan ses under hela lördagen och att jag kommer vara med min son. Det gör mig undrande varför han inte ägnar tiden isär åt att göra något i sitt eget liv? 

Jag talar om för honom när vi ses nästa gång att det blev lite väl mycket. Han säger något om att han tycker så mycket om mig.  Det är ungefär samma respons jag fått även från mina barns pappa så fort jag konfronterat honom på sådant vis han inte tyckte om, där han såg ut som en ledsen hundvalp och säger: "Men jag älskar ju dig..." Inget ansvarstagande. Istället projicerar han sin känsla till en manipulation.  Det är en känslomässig manipulation att slippa stå till svars och ta ansvar för sig själv. Som att påvisa att kärleken kan ta slut om jag ifrågasätter något eller tvingar personen ta ansvar för sig själv. Som orden "Jag älskar ju dig..." är ursäkter till dåligt beteende. 

Vi åker runt till små ställen i omgivningarna, fikar och pratar i timmar. Han rör vid mig hela tiden, smeker min hand och är egentligen väldigt fin på så sätt. Vi fikar på något lantligt ställe. Han säger att han kontaktat de kvinnor på dejtingsajterna han varit på och haft kontakt med, sagt till dem att han träffat mig och vill gå vidare med det. Jag känner åter igen att jag blir på något vis placerad i ett hörn där jag själv måste ta ställning till vår relation alldeles för fort. Han säger att för honom är det respektlöst att ha kontakt med andra under tiden vi träffas. Han säger att kan givetvis inte bestämma vad jag ska göra, men han tycker det känns fel om vi ska prata/skriva med andra. Jag tänker på dem jag har kontakt med och gör ett slags överslag i vad jag själv vill och känner. Det finns ingen som utmärkt sig egentligen, så jag kan både ha och mista det - men känslan av att bli inskuffad i något slags beslut om oss känns för mig lite jobbigt. Jag är öppen för att träffa någon, ha ett förhållande. Men jag vill inte bli pressad in i något. 

Jag tänker nämligen om och om igen: "Hur blir det till hösten? Kommer han acceptera att jag ska på nattklubb och dansa med mina vänner? Kommer han komma dit? Jag vill ju vara singel när jag ska dit..." Det är som den här nattklubben och hösten står för något som jag inte kan sätta fingret på mer än frihet för mig själv att vara och göra som jag vill. Det känns plötsligt väldigt viktigt. Nattklubben i sig självt är inte viktig, utan allting vad den står för i mitt eget liv. Jag har ju till och med gått på nattklubb själv för jag gillar klä upp mig, dricka bubbel, flirta med män och dansa. Det är så jag är. Det ligger en frihet för mig själv i det. Att vara min egen vuxna person och göra vad som faller mig in. Kommer han acceptera det? Kommer han vilja att vi kompromissar och därför följer med som ett bihang när jag ska vara med mina tjejkompisar? Eller sabotera min frihet? Jag vet inte. Eftersom jag haft män som tidigare agerat kontrollerande känns det inte riktigt bra. Det är män som tidigare kontrollerat min frihet, som fått mig att hungra så starkt efter den att jag hellre dansar själv. 

Vi åker runt i butiker, tittar på saker. Fikar. Han gör överslag i tanken där han säger att om vi skulle flytta ihop och pratar om praktiska saker. Han är redan i en gemensam framtid. Jag dras med i det för jag någonstans också vill ha ett annat slags liv. Ett liv med trygghet, fast jag inser i samma stund också att när jag fantiserar om min framtid så ser jag kanske nödvändigtvis inte honom i den framtiden. Jag ser mig själv klart och tydligt, jag ser vad jag omger mig med. Barnen, vänner. Jag ser en annan sorts man i min framtid som jobbar inom det polisiära och har en annan slags pondus, ett eget sorts liv. Det har jag redan pratat om så mycket på Kriscentrum. Hur viktigt det är för mig att den man jag slår mig ner med har ett annat slags rättspatos och har en bakgrund dithän jag vill för min egen karriär.  Det är viktigt för mig att en man har stor pondus över andra män. Allt i kontrast med den sorts män från organiserad kriminalitet som fanns i de tidigare delarna av mitt liv. Där jag alltid dejtat män som spelat på den arenan. Därför är motpol viktigt för mig och nu ta ställning till, även om männen allt som allt faller inom ramarna för personlighetstypen alfa hannar. De står bara för olika saker. Ändå är det viktigt för mig. Det handlar om så mycket våld, kränkningar från tidiga år i mitt eget liv och framåt där jag har behov av en man med tydliga ramar inom rättsväsendet och där vi är samspelta i rätt och fel. Inte nödvändigtvis att jag behöver "någon som försvarar mig" utan mer att jag är så stark i mitt eget där jag är konfrontativ i allt och därför behöver en man som har tendenser att precis som jag aldrig backa i något. Det handlar inte om att inte kunna vara stundtals svag eller ha insikt om sina sämre egenskaper, utan handlar om att i alla kritiska lägen stå upp för det som är rätt även om det blir jävligt obekvämt för en själv. Det handlar om en man som kan stabilt stå kvar när det blåser hårt. Ingen bakgrundsdansare som låter mig fronta allting själv. Det är den ekvationen som är viktig för mig, även om den kanske inte är logisk för andra.

Vi ska handla i en liten matbutik på vägen hem efter konversationen om de andra kvinnorna och dejtingsajterna. Jag invaggas i en känsla av något bekant i att gå och handla med någon. Han är omtänksamt gullig när vi går där bland hyllorna. Det känns som han bryr sig om mig och det känns fint. Jag tänker att om jag bara släpper min guard så kanske det här ändå kan bli bra. Varför ska jag fundera så himla mycket? Varför kan jag inte bara svepas med och gå in i något, bli någon annan och bara låta det ske? Så jag säger glatt till honom medan jag pussar honom att såklart, när jag kommer hem ska jag ta bort mig från dejtingsajten så vi kan ge det här en ärlig chans. Han blir glad. Det känns fint för stunden. Samtidigt kommer jag på mig själv med att prata om min vän som är polis under vägen hem och jag vet inte varför jag gör det, men märker att han känner sig inte riktigt bekväm eller vill höra. Men det är som jag instinktivt på något sätt skyddar mig själv i det. Ungefär som ett barn som säger: "Min pappa är polis..." Min vän blir mitt beskydd på någon nivå jag inte riktigt klurat ut för mig själv i den stunden, men att det finns någon som ser efter mig och bryr sig om mig. Jag är inte ensam. Du kan inte närma dig mig och göra oreda i mitt liv (om det nu skulle bli så). Min vän vet om dig. 

Vi åker på nya upptäcktsfärder. Vi är på ett ställe med mycket folk. Vi står i kö. Det här var innan matbutiks tillfället. Han vill röra mig så fort det är folk i närheten. Vi har inte mycket närhet mer än hålla handen när vi är själva, men bland folk är det per automatik som han känner ett behov av att röra vid mig på ett mer tydligt och utåtagerande sätt. Han ställer sig bakom mig och sätter näsan mot min hals. Armarna om mig. Det här är inget jag är van vid oavsett vem jag dejtar. Såhär gör man kanske om man varit tillsammans under en tid. Jag bjuder nämligen inte in till någon närhet på sådant vis. En puss här och där, hålla handen, kram när vi ses. Det är den nivån jag håller i början. Vi har bara setts drygt en vecka. Det känns blottande framför andra människor. Som jag nu på något vis inlett något med honom och redan bestämt mig, vilket jag inte har. Det finns inget "vi" för mig ännu. Jag inser att när folk ser oss så ser dem ett par och jag som individ blir utsuddad i det. Jag blir en del av något jag inte riktigt gått med på att vara. Hade jag varit kär och förälskad så hade det varit en annan sak, då hade jag visat upp kärleken med stolthet. Nu känner jag mig bara obekväm och som jag försvinner med honom, blir ett vanligt Svensson par och det är inget jag egentligen eftersträvar. Vi åker till olika ställen, går i butiker. Åter igen rör han vid mig. Pratar om inredning, pratar om vad jag tycker om och gör anspelningar på en framtid tillsammans. Det är egentligen inget fel. Det är rent av rart och fint, för han visar ju att han tycker om mig. 

Samtidigt märker jag att när han närmar sig mig så är det som jag själv inte riktigt är med på noterna och jag kan inte tvinga fram något. Jag vill dra mig ur när kramarna blir för länge eller när han försöker pussa på mig. Det finns ingen gnista där. Han raljerar om att jag tycker om jute och rotting, att jag gillar doftljus och det är som att han vill visa att han lagt märke till vad jag tycker om samtidigt som det på något vis faller platt. Som han vill göra sig lite lustig på min bekostnad att han noterat vad jag gillar och "kan acceptera det även om det inte är hans stil", men det är så trivialt att det inte ens landar. När jag kommer hem pratar jag med en granne som har katt i koppel (lättast beskrivet), som jag inte umgås med i det dagliga livet men pratar med på gården när jag är ute med min hund. Hon säger direkt när jag berättar om min situation att hon får känsla att det är någon slags äganderätt som gör att han rör vid mig sådär och vill visa upp sig med mig så tidigt i relationen. 

Jag ska hem till min manliga vän och umgås. Jag säger det tidigt till honom, så han vet att han är fri att göra egna planer och umgås med sina vänner. Göra annat i sitt liv. Nu har vi ju setts så mycket. Under hela dagen kommer frågor om när jag ska åka, att han hoppas det går fort för mig att umgås med min vän så han och jag hinner umgås den dagen... Då har vi ändå umgåtts och hörts i stort sett varje dag i snart två veckor sedan vår första dejt. Utom den dagen när jag var med min son. Vilket han också noterade som en dag där vi faktiskt inte sågs på ett sätt som har en underliggande ton av besvikelse. Jag drar ut på det hela. Framåt kvällen är det inplanerat att jag ska jag träffa min vän. Känner hans otålighet att det inte skett på hela dagen i alla frågor och att vi därmed "slösat bort" tid ifrån varandra på något vis. Han säger inte det rakt ut, men jag får en jäktad känsla. Åter igen när vi är ifrån varandra så borde det finnas en distans där som säger att utrymmet behövs. Man behöver inte sitta ihop vid höften som siamesiska tvillingar och om man inte umgås med andra, vad händer då med relationen? Min vän bor i stan. Mannen bor kanske en sju minuters promenad ifrån vart min vän bor. Under min tid med min vän upptäcker jag dels att mannen nu lagt upp en post på facebook trettio minuter tidigare att vår stad var så fin med specifik bro som finns precis utanför där min vän bor...Det känns för mig väldigt väldigt olustigt. Varför känner han sig manad att lägga upp något sådant? Han skickar frågor om hur det går, om vi har trevligt, hjärtemojis, "tänker på dig", "bara så du vet, så tycker jag så mycket om dig" under den här tiden. Pling, pling, pling i mobilen. Jag frågar vad han gör i området och han säger att han bara är ute och promenerar. Att det är fint där, men ännu finare för att jag är där skriver han. 

Varje gång vi hörs frågar jag honom vad han ska göra, om han ska träffa någon eller hittar på något på egen hand. Ingenting av det där finns. Han har inte gjort något, har inget inplanerat. Han vill ses. Han är hela tiden tillgänglig. Jag som annars lever ett självständigt liv känner mig stressad av det här. Som jag ska fylla hans liv med sådant han inte fyller sitt eget liv med. Jag talar åter igen om för honom att jag behöver utrymme, behöver egen tid och att det är viktigt för mig att få ha det. Jag ser inga konstigheter i att faktiskt ha en hel dag isär där man inte gör ett skit och inte hörs överhuvudtaget. Det är sunt för mig.

Han säger att jag nästa gång vi ses eller fortsättningsvis kan jag ta med min hund. Han säger att då behöver jag inte åka hem för att ta ut hunden framåt kvällen. En ursäkt eller förvisso sanning jag använder efter en heldag tillsammans. Hunden blir ett avbrott i att inte umgås 24/7 ungefär. Min hund och förvisso min katt, blir min fristad: "Jag måste hem till djuren..." säger jag efter timmar tillsammans. Han frågar om han får bjuda ut mig på restaurangen Pinchos och jag säger nej tack i det läget, för min känsla nu efter två veckor är att jag inte vill uppmuntra honom mer eller vara skyldig honom något. Jag är otroligt stressad inombords. Varenda pling i mobilen känns som ett stressmoment. Jag drar ut på mina svar. Ser vad han skriver, men låtsas inte om det på ett tag för att få lite tid för mig själv. Om jag ska göra annat får jag hela tiden frågan: "Har du diskat/tvättat/handlat klart nu så vi kan ses?" eller hjärtemojis, eller kärleksförklaringar att han tycker om mig. Någonstans kan jag inte svara på vad jag själv känner, för jag är inte där mentalt. Så jag skickar någon emoji tillbaka. 

Efter vi varit på ett köpcentra så åker vi ut till havet. Det blåser kraftigt. Vi går runt och tar bilder. Han slår armarna omkring mig. Kysser mig. Vi tar bilder tillsammans. Jag är obekväm. Jag känner det i hela min kropp att jag försöker känna något, försöker framtvinga något som kan kännas som det här kan gå vidare men på något vis så gör det inte det. Jag känner ingen lust. Jag känner ingen spänning som med andra män. Det känns bara som jag gör det för att se vad som eventuellt kan väckas. Jag tycker ju om honom, kanske kan jag blir kär på sikt. Jag undviker den sortens närhet, för jag är "inte där" mentalt med honom. Han säger däremot att han inte känt såhär på väldigt länge när han kysser mig. Det är fint ur det perspektivet, men jag är inte attraherad av honom. Han är söt, men det finns inget magnetisk känsla mellan oss. Han säger att den sexuella biten kan vänta, att det är inte därför han dejtar mig. Jag vill någonstans att det ska bli något bra mellan oss trots allt. Jag har absolut trevligt med honom, känner mig avslappnad och bekväm i hans sällskap. Det känns mer som vi utvecklar ett vänskapligt plan före något som ens liknar attraktion. 

Jag har varit i den sitsen så många gånger med andra män där det känns trevligt, men inte mer än så. Han är generös med att jag får tagga honom i bilder. Det är också där jag känner att vi är inte är kompatibla för normalt sett så brukar jag vilja visa upp den jag är tillsammans med, men jag känner inte så nu. Jag ångrar rent av att jag redan taggat honom för mycket, då det involverat hans familj alldeles för tidigt och jag känner skuld för det. Jag skulle ha legat mer lågt inser jag nu, men det är redan försent. Hans vuxna barn känner till mig och går in på min instagram regelbundet, precis som hans syster. Jag ser det i mina händelser. Jag har målat in mig i ett hörn hos främmande människor där jag inte vill dem något illa, men det känns som jag lovat för mycket nu helt plötsligt. Jag blir inledningsvis glad när han berättat om mig för dem och vice versa, men det ligger också ett ansvar i det hela som jag sedan ser som något som kan bli väldigt fel. 

Det blir en fredag, ca två veckor in i relationen. En solig och varm dag. Jag ska träffa flera bekantskaper den eftermiddagen. Jag ser verkligen fram emot det. Först en god vän jag inte sett på över ett år som dök upp när jag satt med honom ett par dagar innan i ett köpcentra. Vi ska äta lunch. Därefter ska jag möta upp en manlig vän och fika, sen ut med min närmsta vän på kvällen. Jag förväntar mig någonstans att han ska förstå åter igen att jag är upptagen och att mina tankar kommer vara på annat håll när jag är social med andra människor. Jag åker in för att träffa min vän på stan och för att äta lunch. När vi sitter och äter kommer första sms:et. Sedan ännu ett. Jag sitter med henne i en och en halv timme lite drygt. Han vet om att vi inte setts på evigheter, ändå är det som han vill stå i stadig kontakt med mig. Vi har väldigt trevligt, så jag svarar inte honom så mycket. Därefter ska jag möta upp min vän och fika med honom. Det är mycket folk på stan, men vi sätter oss på ett lokalt ställe mitt i stan. Vi sitter utomhus i solen. Trots att min vän sitter med ryggen till mot gågatan så ser han mannen komma före mig när han vänder sig om. Det är väl också att jag inte förväntar mig att han ska dyka upp som gör att jag faktiskt inte lägger märke till det. Men här kommer han vandrande och ryggar till när han ser oss. Ser lite generad ut. 

Innan dess har min vän och jag diskuterat vad den här mannen egentligen vill, för min vän säger att han har nog inte något ont uppsåt som så men det är alldeles för mycket och går alldeles för fort. Min vän säger: "Nu kommer X...." What?! Han kommer fram till oss och jag känner mig illa till mods, vilket också gör att jag överreagerar i stunden. Det är som jag fått en het potatis i knäet. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig eftersom det känns som jag blivit påkommen med en annan man. Min vän och jag har ju varit på dejter tidigare, men avslutade det hela som vänner. Så för att särskilja att jag ändå dejtar den här personen så pussar jag honom framför min vän eller visar att vi åtminstone är intakt. Han säger åter igen att han bara var ute på en random promenad. Jag presenterar min vän för mannen och de hälsar. Jag säger fort för att det ska gå undan i den här awkward känslan att vi kanske hörs och ses sen. När han gått säger jag till min vän att jag just betedde mig väldigt märkligt. Varför var jag tvungen att pussa honom? Någonstans beter jag mig så konstigt och är fullt medveten om det. Jag går utanför min egen bekvämlighet och jag vet inte varför jag gör det? Jag känner igen beteendet från andra relationer jag haft, där jag vill att saker och ting ska försvinna fort så jag gör personen nöjd. Puss, puss hejdå. Gå nu. Mitt syfte var att gå ut och ha roligt på egen hand, alltså försöker jag göra honom nöjd i stunden så han inte ska lägga sig i för mycket. 

Efter fikan så åker jag hem. Jag ska möta upp min närmsta vän för en utekväll. Det ska bli så roligt. Jag får hela tiden en magkänsla, en intuition av att åka till ett annat ställe. Min vän och jag hade redan bestämt att sitta på ett uteställe inne i stan som jag redan talat om för mannen. Så snabbt och lätt kontaktar jag min vän och frågar om hon är med på att åka till konsert på annat ställe i stan där det ska vara mycket folk. Det är hon såklart. Jag skyndar att byta om och göra mig i ordning, tar med en filt, flaska cider och vi möts upp på bussen i stan. Han skriver samtidigt till mig att han ska gå på bio precis intill det ställe där vi ska sitta, min vän och jag. Det som var en den ursprungliga planen. Han vet inte om att vi ska göra något annat. Det känns för mig viktigt att plötsligt att få tid med min vän och inte behöva säga vart jag är. Jag inser också i det läget hur långt det gått när jag inte längre kan vara ärlig med vart jag är. När jag inte kan känna ett lugn i det, för att jag inte vill att han ska dyka upp eller liknande. Jag känner mig inte längre bekväm och som mitt liv nu blivit inrutat i något jag inte känner igen som den frihet och valfrihet jag brukar ha. Inte ens mina barn eller djur gör mig såhär instängd. Det känns oroväckande. 

Vi kommer till konserten och ska sitta utanför inhägnaden på en strand med havet intill. Vi är upprymda och glada, alltid så roligt när vi ses. Vi har delat så mycket de sista åren. Min vän säger till mig med bestämdhet i all välmening för hon känner mig att jag måste avsluta det här med honom. Medan vi sitter på filten vid havet och har trevligt så skickar han meddelanden flera gånger igen, trots att han varit på bio under tiden. Det finns inget utrymme för att ha mitt eget. Min vän är inte den enda som säger att det är för mycket, de flesta av mina närstående tycker att det eskalerat till något som de varken förstår varför det är så bråttom och varför han inte kan ge mig lite tid att hämta andan? Jag har nu talat om för honom att vi inte är där vi först sagt, för givetvis var han i området då för det första stället då det låg i anslutning till bion. Jag ger inga indikationer på att jag vill han ska komma, så jag ligger lågt och svarar sporadiskt. 

Min vän och jag pratar allvar om situationen och hon säger något som etsar sig fast i min tanke när vi pratar om hans före detta fru: "Det är den versionen han ger dig ja, men vi vet inget om hennes upplevelse om det hela..." Vi åker hem efter ett par timmar. Mannen skriver och frågar om han ska hämta oss, men jag säger att vi redan är på väg hem. Det tar lite tid med bussarna, men på bussen hem känns min väns ord så tydligt för mig att det här är inte det minsta sunt och jag måste bryta. Han skriver att han är glad att jag kommit hem sedan när jag landat hemma sent på kvällen. 

Dagen därpå åker vi till stranden. Det är soligt och varmt. Jag ser trots allt fram emot att sola, bada och gå på konsert i anslutning till allting. Det är väldigt mycket folk och riktig semester känsla. Vi cirkulerar runt med bilen ett tag före vi hittar en parkering och sedan bär vi varsin stol ner till stranden. Han hade frågat vid bilen om vi skulle ta stolarna eller en filt att ligga på. Genast tänkte jag att stolar skapar större distans än en filt. En filt kräver mer närhet och det vill jag inte. Vi kör på stolarna säger jag. 

Vi går runt på den fullsatta stranden och försöker hitta en plats. Vi möter min ena dotter med hennes vänner. Jag presenterar dem för varandra. Min dotter säger efteråt att hon hade svårt att se oss som ett par, för han stod i bakgrunden och jag är mer social och bubblig som person. Vi hittar en plats längre bort och vi sätter oss i vända mot solen. Jag uppskattar att sola, har inga problem med att sitta länge och dåsa bort. Jag är dessutom trött, upprymd och glad för dagen/kvällen dessförinnan med mina vänner. Jag är samtidigt på samma gång så medveten om att jag sitter med någon som jag måste avsluta med, som jag inte känner för och absolut inte vill något illa. Jag måste bara fasa ut mig själv ur det här. 

Han smeker min hand och arm, sitter nära. När jag vänder mig mot honom så tittar han redan på mig, pussar på mig. Han är tydligt förtjust och jag känner mig på något vis irriterad. Förmodligen mest irriterad på mig själv för att jag dragit situationen såhär långt och nu sitter här. Också irriterad över att jag inte fått någon tid för mig själv eller andrum där jag är förfärligt trött av att vara så social hela tiden. Jag känner hans rastlöshet i att sitta och sola. Han frågar mig om jag kan sitta såhär hela eftermiddagen och ja, det kan jag ju utan större problem. Det stressar mig eftersom jag är trött och kan slumra lite. Han säger som det ska låta att det bara är en slump, men att han gått in på fastighetsbolagets sida under förmiddagen. Han hade sett att de nu hade en trea ledig i det område jag tidigare pratat om att jag skulle vilja bo i. Frågan hänger i luften, outtalad och som något slags förslag även om han säger motsägelsefullt att han inte är den som flyttar ihop "efter sju veckor" såklart. Han fortsätter sitt argument med ett "men att det nu finns där och kanske inte finns ledigt där så ofta". Jag säger att jag omöjligt kan flytta just nu och så är det ju, min egen nuvarande lägenhet håller mig tillbaka. På gott och ont. Vi går i och badar. Han vill kyssa mig och kramas i vattnet. Jag avvärjer det hela efter en liten stund. Tar bilder och är pinsamt medveten om att jag inte inkluderar honom i dem. Jag taggar inte honom som jag gjort innan. Jag vet redan att jag är på väg bort. 

Vi sitter i solstolarna och tittar på folk. När jag vänder mig mot honom av en slump så ser jag att han redan sitter och tittar på mig. En liten flicka badar intill oss med sin syster. Båda är små och flickan på unicorn badringen kan vara fyra eller fem år gammal. Det är djupt vatten på sina ställen, det är strömt och mycket folk i rörelse. Hon har bara den här badringen, inga puffar eller på annat vis något som ger en viss form av säkerhet. Jag får en obehaglig känsla inombords och nämner det för honom, att ingen tittar till den här flickan. Ingen förälder står i vattenbrynet redo att kliva i och hjälpa till om något skulle hända. Eftersom jag själv som barn höll på att drunkna på en simhall i närvaro av mina föräldrar som tittade bort och hade fokus på annat, så är det något som sitter djupt i mig. Rädslan. Respekten för vatten i kombination med barn. När mina egna barn var yngre var det här en återkommande skräck varje sommar. Min rädsla gör mig arg, jättearg. Arg för att föräldrar inte tar ansvar för sina barn. Jag påtalar det därför flertal gånger under nästan en kvart, tjugo minuter att flickan är på väg utåt i vattnet och varför gör ingen något? Han bekräftar det jag säger, men med mindre intresse. Han säger något om att här sitter vi på stranden utan våra egna barn och engagerar oss i andras barn, lite uppsluppet och som han mest vill säga något som tonar ner det hela. Eftersom jag är en person som tycker att man måste träda in och göra något, om ingen annan gör något så börjar det kännas tvingande för mig. Jag känner i det här läget att jag kan inte bara sitta och titta på medan barnet flyter allt längre ut och situationen sedan inom kort blir akut. En drunkning är oftast inte plask och dylikt, utan långsamt hur personen försvinner under vattenytan oförmögen att göra ljud ifrån sig. Jag går därför upp en bit bort och tillkallar en badvakt som går längre bort på stranden. Han går genast i vattnet och hämtar flickan. I det läget så kommer äntligen föräldrarna och agerar väl i mina ögon ganska nonchalant. 

Inombords är det som jag vill tillrättavisa dem efter noter för de är så nonchalanta. Min identifikation av att det varit ett ögonblicks verk är så tydlig för mig att jag kan inte stilla min ilska inombords. Jag säger därför till honom argt att det är just sådana här lägen jag vill arbeta inom myndighet, för att kunna ha befogenheter att göra något ordentligt i situationer som detta. Samt att jag tycker vissa föräldrar inte skulle ha rättigheter till sina barn när de inte kan bedöma situationer. Det är hårt och jag vet det också, men det är min rädsla som mynnar ut i ilska när jag pratar. Det är också min känsla av att nu har jag verkligen fått nog av hela den här situationen. Jag är utmattad och jag vill inte längre vara här.

Han säger något tröstande om att det är väl typiskt ändå att man ska behöva säga till som får mig ännu mer rasande. Han gjorde ju inget, han sa ju inte till. Det här blir en total dealbreaker för mig, då jag inser hur viktigt det alltid varit för mig med män som kan träda in i situationer. Stå på sig i kritiska lägen. Jag har tyvärr träffat allt för många som fegar ur, duckar, vill inte blanda sig i situationer. Vill inte vara obekväm eller ha fel. Mina föräldrar var också undanglidande, samt människor omkring mig som barn som inte gjorde något när jag for illa. Det triggar mig otroligt mycket med människor som sitter i tystnad när något sker. Ett av mina främsta rättsnören och som driver mitt liv framåt är just att lägga sig i, våga vara jävligt obekväm. Konfrontativ. Full force framåt. Det som är rätt är högre än din egen bekvämlighet. Inte dumdristig eller konfliktsökande, men göra det som är rätt. När jag pratar med honom om det är det som han håller med mig, men han har också just visat för mig att han är inte den man med pondus och förmåga att styra upp som jag behöver intill mig. Han har inte de alfa hanne tendenser som jag normalt sett är attraherad utav, eftersom jag behöver någon som är mer maskulint dominant än mig som redan är dominant i min kvinnliga roll. Sedan vill jag inte heller gå för hårt åt honom, för givetvis handlar det här om att jag är traumatiserad från mitt eget och episoden triggade mitt eget trauma. Ilska är ofta mitt försvar före ledsamhet. Ilskan håller ledsamheten i handen.  

Vi packar ihop och ska gå upp till Solgården där det är röjig sommarkonsert. Stämningen mellan oss är redan förstörd för jag lyckas inte riktigt hämta mig. Jag tappade det i den stunden. Jag inser också att allting handlar inte enbart om honom som person, utan också om att jag är otroligt trött och utmattad av att ständigt umgås med någon. Vi ska in på Solgården och min vän är där, så jag ser fram emot att hälsa på henne. Han blir lite bortkommen i situationen med sina solstolar och all packning. Jag får dåligt samvete för jag vet i den här stunden i folkmassan att jag under inga omständigheter kan fortsätta med honom. Jag ser på honom, men känner ingenting. Vi passar inte ihop. Det här är inte såhär jag ser mig själv i en relation. Han smeker mig bakifrån i nacken och rör vid mig. Jag ägnar min tid åt att filma och min vän kommer ner för att hälsa på oss. Vi åker hem därefter och jag skjuter upp att ses senare under kvällen. Han vill att vi ska åka tillbaka till Tylösand för ett kvällsdopp och se solen gå ner. Ta bilder. Romantiskt så det förslår och jag överväger det utifrån naturupplevelsen för en kort stund, men sedan är det som jag inte orkar mer. Jag sitter och gråter för mig själv i total utmattning. Tackar nej till att följa med. Får lite dåligt samvete när han åker dit själv och lägger upp en massa bilder sedan på sina sociala medier. 

Söndagen kommer. Soligt och vackert väder. En röst inombords säger åt mig att åka till Tylösand igen och sitta på mitt vad jag kallar "happy place" (ett lounge ställe med musik och mat) med min dotter och exman. Inte för att interagera med mina exman som jag tidigare året innan varit i stor konflikt med, utan för att jag kan vila i att vara själv. Njuta av att de sköter sitt och ingen kommer prata med mig. Jag behöver tiden för mig själv. Det är första gången på två och en halv vecka som jag ber om min egen tid. Jag behöver samla mig och känna att jag fattar rätt beslut. Det blir därför när han skriver tidigt på morgonen igen med hjärtemojis om jag sovit gott, att jag säger att jag ska iväg med min dotter till stranden. Han är förstås förstående inför det, men åter igen så känns det som han blir besviken. Som all den tid vid spenderar redan tillsammans inte är tillräckligt. Jag är för trött för att känna någon slags eufori när jag tar bussen på egen hand ner till Tylösand. En bomb hade kunnat brisera intill mig och jag hade inte lyft ett ögonbryn i den stunden. Jag sitter i en sol fåtölj, blir serverad mat och dryck av min exman och pratar med min dotter och hennes vänner. Det är allt jag orkar just då. 

Dagen därpå är det som anspänningen är större mellan den här nya mannen och mig. Det går att ta på, den känslan. Han säger också vid något tillfälle att vi endast varit ifrån varandra två tillfällen under dessa veckor och jag får någon slags klaustrofobisk känsla när han påtalar det. Varenda person jag talat med säger samma sak, att jag måste bryta med den här mannen för det är alldeles för mycket. Jag sitter  kvällen före under den här helgen och det är som min kropp och sinne bara är så otroligt trött att jag brister i gråt. Jag gråter inte för jag är ledsen, utan för att jag är så trött av att ständigt vara i kontakt med någon så mycket och ljudet av "pling pling" i messenger appen som tvingar mig till någon sorts respons. Jag inser hos mig själv att det ligger också i min natur att ständigt vara tillgänglig och det är något jag borde ändra på hos mig själv. Man behöver inte svara hela tiden. Folk kan vänta. Men har man varit tillsammans med andra toxic män som kräver svar hela tiden, så är det en mekanism som finns där hela tiden utan att jag ens reflekterar över det. Jag vänder mig hela tiden till mina manliga vänner. Det är som de får navigera mig i det här, vad som är sunt och vad som är uppåt väggarna. Vad dem skulle göra i en relation eller kanske mer vad de inte skulle göra. Sunda manliga vänner är toppen i en sådan här situation. Speciellt om de säger samma sak. 

Jag håller på att fixa hemma. Han vill såklart ses igen. Jag har ingenting kvar inom mig att ge relationen och kan inte tänka mig träffa honom igen. Jag säger att jag diskar osv, så han frågar när jag diskat klart så vi kan ses. Han skriver flera gånger att han tycker så mycket om mig. Hjärtan och dylikt. Han lägger till "Om du vill såklart..." Dagen innan hade han varit ensam på någon skogspromenad och lagt upp överallt på sociala medier och jag kunde inte riktigt förmå mig till att engagera mig i det eller "gilla" något. Det blir förstås påtagligt för honom att jag nu håller på att fasa ut mig själv ur relationen. När han skriver "Om du vill förstås..." är det som jag nu inte kan hålla tillbaka att jag flertal gånger redan påtalat att det är alldeles för intensivt det här, vi behöver tid isär och jag har sagt det flera gånger nu men det verkar inte som han vill förstå det. 

Jag säger att jag tycker han är väldigt trevlig, att jag uppskattat den tiden vi haft tillsammans för det har jag ju verkligen, men vi är nog inte rätt för varandra. Jag stryker ordet nog i min egen mening för att jag vill inte öppna upp för möjligheten att omvärdera och diskutera mitt beslut där jag övertalas i något där jag stannar. Jag har gjort det så många gånger förr. Det är viktigt hur man formulerar sig för att visa vart man står. Jag raderar, skriver om. Jag förklarar också att jag kan inte vara "allt" för honom, för han måste skaffa sig ett eget liv med egna intressen. 

Han lämnar mitt meddelande med tystnad i ungefär en kvart, tjugo, trettio minuter. Jag tänker att han kommer skriva något tillmötesgående. Något där han är ledsen, men förstår. Vi tar en timeout. Så föreställer jag mig hans svar till viss del. Istället blir det något annat. Hans meddelande som kommer därefter tar mig med full kraft där han inte skräder orden och sin totala besvikelse. Han skriver att han misstänkt det skulle bli såhär, att han kände på sig det redan under dagen dessförinnan och att jag är en absolut mest känslokalla kvinna han någonsin mött i hela sitt liv. Han fortsätter att jag under den här tiden inte visat honom något alls. Han anser att ska man vara tillsammans, så umgås man för att lära känna varandra. Det var endast det han försökte göra, men jag inte gett honom något tillbaka överhuvudtaget. Meddelandet är argt och hårt. Projicerande. Han tar inget ansvar för sig själv i det här läget. Det är ungefär vad jag förväntat mig som "worse case scenario", men ändå blir jag så förvånad när det kommer - hur arg han är och hur hårt han anklagar mig. Jag är glad att jag framförde det här i text och inte i person framför honom i hans bil på någon skogsväg (vi åkte ju mycket genom skog och mark, därför den tanken). 

Det finns ett talesätt inom psykologin som säger att när någon reagerar med ilska gentemot dina gränser, är också exakt där respekten personen har för dig tar slut. Då har manipulationen inte längre någon verkan och ilskan är den rätta känslan han egentligen upplever. Det här visar också exakt hur framtida diskussioner hade utspelat sig där hans främsta reaktion skulle vara att lägga över all skuld på mig och inte ta något eget ansvar. Eftersom jag redan misstänkt att han skulle reagera på det här viset till viss del, så stillar jag min egen känsla av att bli upprörd i det han säger. Jag blir arg för en stund men tänker sedan att det enda jag kan svara på det här är att vara väldigt lugn och låg affektiv. Det kommer bli A och O i hur det här fortskrider sedan. Jag vill under inga omständigheter fortsätta ha något med honom, men vill såklart inte honom något illa heller. 

Mitt svar blir därför utan någon anklagelse utan syftar mer mot att visa hur jag upplever hans svar och att jag blir förvånad över både ilskan, samt att jag inte accepterar att jag varit den mest känslokalla person han någonsin mött. Jag förklarar att jag enbart satt gränser, haft behov av att träffa mina närstående och bemött honom utifrån där jag känt mig bekväm. Det är inget han kan ta ifrån mig eller egentligen ifrågasätta. Vi har ju enbart träffats i två och en halv vecka lite drygt. Det är ingenting i ett nytt sammanhang där man lär känna en ny människa. Jag påkallar rationalitet i det jag skriver. 

Han är tyst ett tag. Han skriver sedan att han ber om ursäkt, att det var inte hans mening att säga att jag är den mest känslokalla person han någonsin träffat för det tycker han egentligen inte. Han är bara inte van vid mitt sätt att agera mot honom. Han har aldrig träffat någon som mig tidigare skriver han. Han förklarar att han är ledsen och besviken, vilket jag givetvis förstår och har all respekt för. Han fortsätter skriva under kvällen att han är ledsen för allting och önskar han kunde gå tillbaka och göra annorlunda. Jag väljer att stå kvar vid mitt beslut. Hans ilska som kom är svar nog för min del om hur rätt mitt beslut var. Vi bestämmer att vi ska behålla en vänskap, fast det är kanske mest som man säger. Jag har egentligen inget emot honom som person, tycker han är trevlig. Men han är ingen partner för mig. 

Det uppstår ett par dagar där han lägger upp att han varit på ställen där vi tidigare planerat åka och sedan åker han till Stockholm där han lägger upp bild att han fikat med någon och det skymtar en svart spetsblus hos den som sitter mitt emot. Han hade kontakt med en kvinna i storstaden före mig, så det är inte långsökt att tänka att han möjligen åkte upp för att ge henne en chans. Jag gillar rent av bilden för att visa Good for you. Hans barn och familj fortsätter gå in på min instagram i mina händelser. Jag går under den här tiden ut med någon annan, en fika och sedan inte mer än så. Det blir konstigt på något vis, allting. Inom loppet sedan av dagar så tar han bort mig överallt, utom LinkedIn. Den tog jag bort själv. Ett par dagar därefter ser min vän honom komma gåendes hand i hand med en ny kvinna in i en matbutik. 

Den sammanfattning man kan göra utifrån allt det här är att den här relationen på intet sätt är unik eller att personen nödvändigtvis är elak eller på annat vis destruktiv. Det var han verkligen inte. Han var lättsam och väldigt snäll skulle jag vilja säga. Det var lätt att tycka om honom. Charmig, lättsam, förmåga att prata och mjuk i sin person. Relaterbar. Det är också därför många kvinnor fastnar i relationer de sedan inte kommer ur, för mannen är lätt att känna sympati inför. De svårare männen som går in med en annan attityd från början, dem urskiljer man ganska så fort. Det är också lätt att tolka signaler som att vilja ses mycket, höras hela tiden och ständigt vara tillsammans som något som hör kärleken till och att det ska vara så otroligt mycket i början. Det som är viktigt är att titta på hur gränser överskrids. Gång på gång. Trots tillsägelser. Samt över tid. I min berättelse så säger jag till honom flera gånger att det är för mycket, att han behöver ge mig tid och utrymme. Han respekterar inte det, utan går på hela tiden och har inte förmågan att självreglera sin ensamhet och sitt behov av mig. Han ser inte mig som person i det här på det sätt som en sund relation skulle göra, där det finns en ömsesidig respekt. Han läser inte in min signaler att det går för fort fram och många skulle vifta bort det som: "Åh men han är så förtjust i dig..." Nej, det är ett gränsöverskridande. Det handlar inte om att vara förtjust eller förälskad. Det handlar om att snabbt skaffa sig en plats i en persons liv, göra partnern isolerad och känslomässigt förankrad och därmed också på sikt få ett större inflytande, kontroll och makt. De här bitarna går hand i hand. 

Det finns inget hos mig som efter två och en halv vecka kan visa honom att jag är en person han vill leva med. En person som dessutom tar fram de stora besluten i livet under kort tid har en problematik med anknytning och behov av en annan människa för att fylla något hos sig själv som är brustet. Jag vet det, för jag har varit där själv före jag tog mig tiden och skaffade hjälp i terapi för att bryta dessa mönster hos mig själv. Det är ju inte mig han var det minsta intresserad utav, utan jag var ju snabbt utbytbar till en annan modell. Sedan med tanke på att de höll hand så körde han uppenbarligen samma strategi med henne där intimiteten och vilja ha en relation likt fastfood var densamma. Det är inte fel i att vilja ha en partner, en relation eller dylikt - men man får någonstans se tomheten bakom. Det brustna. Varför behöver det gå så snabbt? Vad ska övertygas under kort tid? 

Ett beteende i att vilja ta saker och ting snabbt är för att både trötta ut en person genom ständig uppvaktning och då få personen att tänja på sina egna regler, gränser och sitt eget omdöme. Om jag hade varit förälskad i honom hade jag garanterat gett honom det utrymmet i mitt liv där jag hade hamnat mycket mer snett och över längre tid. En man som varit förbisedd och gift under 16 år, som sedan dejtar en massa kvinnor under det halvåret sedan skilsmässan är inte heller redo för något seriöst. Han tror det säkert själv, finner säkert något nytt. Det finns gott om kvinnor som hamnar med män som gör dem till hela sin värld inledningsvis och sedan sitter där ett par månader senare med någon som inte är läkt, har beteende problematik och känner att hon kan inte backa ur nu. En man som vill binda upp sig med hus och hem väldigt fort har en vilja av att göra kvinnan beroende av honom. Ju mer som binder er samman, desto svårare blir det för henne sedan att ta sig ur. 

Varningsflagg är också ensamhet. Verkar han trivas med sin ensamhet? Har han vänner och intressen som fyller upp hans ensamhet? Den här mannen hade inte mycket som hände i hans eget liv, vilket också gjorde att han såg vår blivande relation som så viktig. Det blev inget casual dejtande där man ses och hörs några gånger i veckan och ser vart det leder över tid. 

Det här var två och en halv vecka av mitt liv. Det hade kunnat sluta i något så mycket mer destruktivt. Efteråt var det som jag inte riktigt förstod hur det kunnat ske och tacksamhet över att jag dels har uppmärksamma vänner och människor omkring mig som validerade min känsla av att det här är inte sunt. Det blev därför överhuvudtaget inget ifrågasättande om relationen, som det hade kunnat bli om jag var en mer ensam person och mer investerad i relationen. Det är ju där många fastnar och för att sedan åter igen bli indragen i något med samma person, för dessa personer väljer ofta att komma tillbaka förr eller senare. Det är en del av den cykel som sker i en destruktiv relation. Jag är också tacksam för att mitt eget liv är tillräckligt intressant för mig själv, så behovet av en relation och honom inte blev något avgörande. Därför är det alltid viktigt att du bygger upp ditt eget liv före du möter någon som ska bli ännu en tillgång och något positivt i ditt liv för en relation. Det är inte fel att vara selektiv och ta det som en komplimang om en man anser att du är allt för självständig, inte värnar tillräckligt om honom (om du vet med dig att du faktiskt gör det på ett sunt vis) och på annat vis "outar" beteenden som sedan inte är så fungerande - för då undviker du hamna i situationer som är svårare att ta sig ur på sikt. 

Ord till uppmuntran: Titta hellre på hur han får dig att känna, än vad du känner för honom.